I fredags var jag på introduktionsdag för alla nya doktorander i humaniora och teologi i Lund. Det var en spännande och intensiv dag, avsedd för grundläggande information och nya bekantskaper. Vi är ca 30 som läser olika ämnen. Jag är den enda på min institution.
Språk- och Litteraturcentrum (SOL) på Helgonabacken i Lund är sig likt, på ytan.
Några saker jag har fått höra de här dagarna:
- Nu är jag forskarstuderande. De enda sätten för mig att sluta vara forskarstuderande är att bli färdig eller dö. Att lägga fram en avhandling är en livslång rättighet.
- Doktorand med lön är man dock i exakt 4 år om man gör det på heltid. Det är alltså möjligt att få slut på anställningstid utan att vara klar med sin utbildning, eller tvärtom bli klar innan anställningen är slut. Blir man sjuk eller föräldraledig eller jobbar för kåren så får man extra tid tillagd på sin anställning på slutet.
- Normer och förväntningar i den akademiska världen kommer inte alltid att uttalas. Lyckligtvis har jag lärt mig att ställa frågor tills jag förstår, och påtala när saker borde vara tydligare.
- Äldre akademiker verkar utan undantag se tillbaka på doktorandtiden i ett romantiskt skimmer. Man har aldrig så mycket frihet som då, säger de. Dekanerna som höll anföranden var även framåtorienterade och berättade redan nu för oss om postdocs och forskningsmedel. “Welcome to a world of competition.” De påtalade dock även vikten av att vara starkare tillsammans, inte bara konkurrera.
Den här veckan väntar förberedelser inför träffar på den obligatoriska introduktionskursen. Idag har jag läst oväntat intressanta texter om humanioraämnenas framväxt och olika discipliners syn på kunskap.
Kristoffer Holmquist 