Jag såg Aftonbladets artikel “Sveriges mest utsatta skolor ligger i glesbygd”. En ny granskning visar att genomströmningen är sämre och att lärare i glesbygd har sämre tillgång till fortbildning och infrastruktur. Jag har aldrig själv gått eller arbetat i skolan i en större stad så jag har inte kunnat ha en uppfattning om bilden av socioekonomisk och inte minst språklig segregation som medier länge rapporterat om i förorter. Här har jag dock en uppfattning och undrar lite över nyhetsvärdet.
Det som beskrivs här hade vi som genomgått skolsystemet på industri- och bruksorter nämligen kunnat vittna om för många år sedan – och det gjorde åtminstone jag också, i många fall, när jag tyckte att undervisningen inte höll måttet eller den sociala miljön var otrygg och hämmade lärandet. Men under hela min skolgång var resurserna mycket knappa. I grundskolan räckte de inte till att lyfta ut de stökigaste till särskild undervisning eller ens alltid till att erbjuda en meningsfull tillvaro med behöriga lärare för oss andra. På gymnasiet drogs flera kurser i moderna språk in efter ett år för att vi som ville läsa dem var för få för att prioriteras i budgeten.
I det sistnämnda exemplet ovan erbjöd skolan förvisso kurser i Photoshop medan franskan och spanskan fick stryka på foten, så det handlade inte bara om budget utan även om värderingar. Mycket skulle kunna sägas om både elevers och anställdas praktiker och värderingar på glesbygdsskolor. Budget och kulturer kanske påverkar varandra i en ständig spiral men det finns fler aspekter. Forskaren Fredrik Zimmerman menar att s.k. antipluggkultur är en myt. Han sätter utan tvekan fingret på viktiga systemfel i sin forskning. Jag har inte forskat om skolsystemet men jag har genomlevt det, och hävdar Zimmerman att hela fenomenet är en myt och problemen bara kommer an på brister i skolmiljön så har vi varit på väldigt olika skolor. Antipluggkultur bland i synnerhet killar frodades som en självklar del av glesbygdsvärderingar under min skoltid. De uppstod inte i ett vakuum utan i regel togs de över av pappan i familjen, som i många fall inte hade gymnasieexamen utan hade börjat jobba så fort skolplikten upphört.
(Av föräldrar av båda könen i glesbygd – inte fler än två kön, transpersoner väljer bort bruksorter av ren självbevarelsedrift – ärvs även nationalistiska värderingar och misstänksamhet mot akademiker och forskning i högre grad än i de större städerna. Valresultat visar upprepade gånger att stödet för främlingsfientlig retorik är mycket hög i min hemkommun. När jag gick i nian åkte ett gäng lärare till koncentrationsläger i Polen med oss för att undervisa om Förintelsen i förebyggande syfte. Jag hoppas att de fortfarande gör det.)
I efterhand ser jag saker klarare. Att vara akademikerbarn på en bruksort var svårt, utsatt. Inte nog med att det var extremt ocoolt att lyckas bra på prov och komma bra överens med lärarna, utan jag stack även ut genom att ha med mig helt andra sätt att tänka, tala och vara hemifrån än de andra. Jag förstod snabbare och problematiserade det jag lärde mig. Under de senaste tio åren har det varit helt och hållet till min fördel – mina lärare i Lund, Uppsala och Göteborg har uppfattat mig som arvtagare till akademins värderingar och utmanat mig och gett mig mycket uppmuntran. Det är en helt annan värld, med andra värderingar och sammanhang.
Jag sade till min handledare för ett tag sedan att jag (trots mina erfarenheter) brinner för det lokala, apropå mina funderingar på att skriva forskningen på antingen svenska eller engelska. Jag lutar nog fortfarande mer åt svenska, för att göra mina observationer så tillgängliga som möjligt för lärare och andra intresserade här i Sverige. Jag kan bli ännu mer lokal i mitt etos: jag tycker att det är bra med ett universitet i det historiskt oakademiska Småland, där jag växte upp och nu jobbar. Ibland hejar jag på gamla skolkompisar på campus, som gjort slag i saken och provat en kurs efter en bana i industrin eller som föräldraledig. Det är vanligt att stanna på hemorten, arbeta och köpa hus och få barn tidigt i mina hemtrakter.
Men hur möts de här världarna? Linnéuniversitetet växer och mognar men särskilt studentikost är det inte. Nobelpriset i litteratur livesändes inte i Kalmar den gångna veckan, fastän vi har utmärkta tekniska möjligheter med stora skärmar och bra lokaler för evenemang. Nationer och spex saknas medan coaching i att starta eget efter studietiden är inhyst i särskilda lokaler på campus. I studievalen är det yrkesutbildningar som dominerar och studierna genomförs målmedvetet, om än inte alltid med lätthet. Ska vi på nya universitet i praktiskt orienterade trakter också tala om Bildung och upplysning och visa hur stor världen faktiskt är och hur många lager som finns i det som sägs och görs? Eller ska vi mest vara lyhörda för den lokala arbetsmarknadens behov och försöka få till en bra genomströmning med så få akademiska knepigheter som möjligt?
Utbildningssystemet tycks vara i ständig flux sett till plats och identitet. En del argumenterar för att ha fler lärosäten i landet, en del för färre. En del anlägger könsperspektiv på glesbygd och utbildningsnivå: vilka ska alla högutbildade kvinnor gifta sig med? En del kvinnor “gifter ner sig”, observerar forskare. Flyttmönstren till städerna är tydligt könsbundna och den statistiken stämmer med orterna jag vuxit upp på. Man behöver inte scrolla långt i Googleresultat för att hitta forum där någon tvärsäkert säger att skillnaden beror på invandring. Men nej, det är inte riktigt så enkelt. Det finns rostbälten med infödda i Sverige precis som i USA. Ekonomi, migration och en alltmer teoretiskt orienterad värld skapar grogrund för stort missnöje och en känsla av utanförskap och maktlöshet som man gärna lämnar i arv. Där har hela utbildningssystemet utan tvekan en stor uppgift att försöka kompensera, trots sina fundamentala felkonstruktioner.
Det finns mycket mer som tangerar och det får jag återkomma till.
Kristoffer Holmquist 