I samband med att vi slutförde vår senaste kurs skrev en doktorandvän ett väldigt personligt meddelande till oss andra i vår chattgrupp: att hen har uppskattat våra diskussioner på tvären över ämnesgränserna och att samtalsklimatet varit så bra att hen har vågat ställa “konstiga eller löjliga frågor” (min översättning från engelska) utan risk för att bli dömd.
Jag blev förbluffad av detta eftersom jag ser den här doktoranden som en mycket intelligent och ambitiös person som redan är enormt väl meriterad och har kommit med många värdefulla inspel under terminen. Om hen kan känna bluffsyndrom kan vem som helst göra det oavsett förmåga. Hur ska någon av oss ha en chans att hävda sig och känna tillhörighet i den här miljön?
För mig är det här talande vad gäller fasaderna som verkar vara så viktiga i akademin. Hur många trivs egentligen med att upprätthålla dem? Hur viktigt är det att framstå som den smartaste människan i rummet, att alltid sitta på de rätta svaren och de relevanta frågorna? När jag var student på grundnivå kände jag utan tvekan en sådan stress, även om jag inte satte ord på det då. Jag köpte en hel del av de värderingar och praktiker som jag nuförtiden ser som osunda.
Jag vill inte generalisera för mycket. Det finns mycket i högre utbildning som fungerar väl och ibland är det svårt att säga varifrån de osunda perspektiven kommer. Men är man ny på en anställning eller en utbildning (vi doktorander är både och) ska man inte behöva känna bluffsyndrom. Vi har förtjänat våra platser här. När vi inte förstår måste vi kunna fråga. När vi förstår men inte instämmer måste vi kunna ifrågasätta. När vi ifrågasätter ska vi få bra svar. Annars stagnerar systemet och det kan vi inte acceptera. Vår generation ska lyfta det vi gör till nya höjder, precis som de som har gått före. Det gör vi bäst tillsammans, utan oro och titelsjuka.
Kristoffer Holmquist 