Bruset

Jag slutade med flera sociala medier i samband med att jag läste Cal Newports bok Digital Minimalism. Det var rent ut sagt en lättnad att ta bort min Facebookprofil efter ca 12 år – en sida mindre att hålla sig uppdaterad på. De plattformar som jag fortfarande använder begränsar jag så hårt jag kan. Jag har fortfarande ett privat Instagramkonto som bara familj och nära vänner följer, och Linkedin har jag mest för att ha ett CV på nätet. (I en instabil och snabbt föränderlig värld har min generation nämligen lärt sig att vi alla måste utgöra våra egna väl definierade varumärken och ge ett proaktivt och självsäkert intryck för att lyckas så väl som möjligt på arbetsmarknaden. Jag är inte okritisk till detta men jag spelar med.) 

Ett spel jag dock har slutat spela är att tävla om andra människors uppmärksamhet med uppseendeväckande inlägg och få så många reaktioner som möjligt. Det finns så mycket forskning som visar på vad det gör med våra hjärnor, måenden och sociala relationer. På senare år har frågor om såväl integritet som desinformation gjort mig ännu mer tveksam till att vara uppkopplad hos de stora teknikföretagen på fler sätt än jag absolut måste. Algoritmer övervakar konstant vad jag söker upp och skräddarsyr sedan ytterligare content och presenterar det i noga uträknad takt i syfte att försöka få mig att använda nätet så länge som möjligt. Det är inte konspirationsteorier utan affärsmodeller. Använder jag t.ex. Metas tjänster är det jag som är produkten, genom persondata som säljs vidare och annonser jag tvingas se. 

Förr eller senare måste väl fler tröttna? Det är för mycket brus där ute, i myllret av osynliga signaler som omsluter oss. Vi är inte gjorda för att hålla reda på så många människor, bry oss om så många frågor, sörja så många tragedier långt borta. Jag vill leva mer lokalt och jag arbetar på ett förhållningssätt för att ta mig i den riktningen. Jag vill lägga energi på sammanhang jag faktiskt kan påverka och människor som jag faktiskt träffar. Vi kan välja bort bruset och ta tillbaka vår tid, vår världsbild och vår uppmärksamhet. Jag rekommenderar varmt Newports bok på det här ämnet; den består till större delen av sunt förnuft men tyvärr är sådant alltför sällsynt i det nuvarande medieklimat där så mycket ska gå snabbt och låta högtflygande men ofta bara blir banalt. 

Det här är inte specifikt kopplat till den akademiska sfären. Men visst blir både arbete och studier enklare med mer tid, mer energi och mer fokus. I digitala lärresurser som jag varit med och konstruerat för förstaårsstudenter tar jag upp vikten av koncentrationsförmåga och uthållighet specifikt. Och i samband med att vi outsourcar allt fler teoretiska uppgifter till AI hoppas jag att vi finner en ny sorts distans till digital teknik, till det som faktiskt inte är på riktigt utan manipulerat, och i gengäld söker förankring i något annat. Jag hoppas att vi som samhälle kommer att längta efter autenticitet, värdera processer lika högt som slutprodukter och vilja leva på sätt som är bättre både för vår egen och planetens hälsa. 

Det här är ett viktigt ämne för mig och jag lär återkomma med nya inspel. Jag sitter inte på en massa svar utan är i en lärprocess. Det kommer att ta tid att klura ut hur jag ska gå mot strömmen och förr eller senare kanske kunna bidra till att den ändrar riktning. Vi får väl börja i det lilla. När jag tänker en spännande tanke eller läser något intressant brukar jag numera höra av mig direkt till den person jag tror skulle uppskatta det mest istället för att skapa brus för hela vänkretsen. När jag berörs av något en annan person gör hör jag av mig och säger det istället för att bara “Gilla” inlägget. Ofta får jag mer berättat för mig då och sammanhanget blir rikare. Och foton framkallar jag och sätter in i riktiga album – sådana där med plastfickor som står i bokhyllan, som i många hem bara sträcker sig fram till 00-talet då digitalkamerorna slog igenom. Bara de bästa bilderna kvalificerar, de meningsfulla ögonblicken. Hälsa gärna på så tar vi fram dem!