Skuggspel

I den huvudsakliga boken på kursen jag just läser i diskursanalys använder författaren, James Gee, ett oväntat exempel på de första sidorna: han använder kortspelet Yugioh som exempel på att vårt språk inte existerar i ett vakuum utan är kopplat till vilka vi är och vilka gemenskaper vi är del av. Texten på Yugioh-kort ser ut som vanlig engelska (översatt från japanska orginal) men är ändå i princip obegriplig för den som inte kan spelets regler. Gees poäng är att det finns många texter och sammanhang här i världen som är svåra att förstå om vi inte är insatta i de sociala och strukturella normer som gäller just där och då. 

Exemplet charmade mig eftersom jag följde Yugioh slaviskt när TV-serien gick i Sverige i mitten av 00-talet. Det är en intressant berättelse. Premissen är att trollkarlar i det forna Egypten åkallade mörka varelser i så kallade skuggspel (jap: 闇のゲーム) och gjorde uppror mot sin härskare, faraon. Faraon vann och fängslade upprorsmakarnas själar i magiska artefakter. Tusentals år senare hittas flera av artefakterna och människor i modern tid blir besatta av trollkarlarnas viljor. En av dem återskapar skuggspelen som ett modernt kortspel för att locka till sig sina kumpaner och stjäla deras artefakter. Huvudpersonen i berättelsen är en tonårspojke som heter Yugi, som är en reinkarnation av den forntida faraon. Nu måste han och hans vänner besegra trollkarlarna på nytt, och varelserna i spelet blir snabbt mer än bara spelkort. 

Många kort har unika effekter. Ibland utspelas de i steg och samverkar med eller motverkar andra kort på spelplanen i komplexa kedjereaktioner.

Yugioh var först mangaböcker, sedan gjordes en TV-serie och i samband med det producerades kortspelet från serien på riktigt och det går att spela. I realiteten finns ett starkt s.k. metaspel bland Yugioh-spelare. Det innebär att vissa strategier och förhållningssätt är erkänt bättre än andra för att vinna. En lek bör rent matematiskt inte bestå av mer än 40 hårt prioriterade kort, det bör finnas en viss balans mellan monster, trollformler och fällor och det bör finnas många kort som låter en dra nya kort när de spelas, hindrar motståndaren från att trigga vissa effekter och så vidare. Spelare konstruerar sina egna unika kortlekar och en genomtänkt lek ska bygga på att iscensätta en specifik strategi så snabbt som möjligt och skaffa sig övertag på spelplanen. 

I berättelsen om Yugi och faraon är matematiken dock inte viktig. Tvärtom lär sig de mindre sympatiska karaktärerna som skaffar sig alla fördelar de kan i spelet att det inte gör dem till vinnare, utan på ett eller annat sätt lär de sig en läxa eller råkar illa ut. En kalkylerande spelstil kopplas nästan utan undantag till arrogans, och arroganta karaktärer går det sällan bra för i barnprogram. Faraons själ lär istället den unge Yugi att spela med hjärtat, att han kommer att lyckas i skuggspelen bara han litar på sig själv och vågar ta hjälp av sina vänner. Oftast vinner Yugi/Faraon över sin motståndare. Han drar rätt kort när han behöver det som en sorts belöning för att han litar på den högre vilja som styr hans öde. 

Hur obegripliga spelkorten än är för den oinsatte tror jag att temana i berättelsen är universella och tidlösa. Man måste kunna spelets regler men Yugi/Faraon vinner för att han minns varför han spelar. Han står inte efter makt och berömmelse och spelar inte skuggspelen för sin egen skull utan för att hjälpa andra. I början av serien spelar han för att rädda sin morfar som har blivit tillfångatagen och senare spelar han i en turnering för att prispengarna kan betala en operation för hans bästa väns syster. Sammanhållningen som Yugi och hans vänner visade var en förebild för en hel generation unga runtom i världen och säkerligen gjorde det under för det riktiga kortspelets försäljningssiffror. Jag bär med mig lärdomarna – att lära mig skuggspelens regler så jag kan läsa korten men inte minst att komma ihåg varför jag spelar.