När jag läste i Lund på grundnivå hade jag en korridorsgranne som läste ett naturvetenskapligt ämne. En kväll när vi umgicks flera stycken i det delade köket och pratade om studieval sade hen: “Jag tänkte först bli lingvist men vad är samhällsnyttan i det?”
Jag är säker på att det inte var specifikt riktat till mig som läste språkvetenskap utan bara tanklöst. Där och då såg jag det mest som ett uttryck för okunskap om hur kompetenser på området kan bidra på olika sätt. Det vi kallar språkvetenskap eller lingvistik är ett ofantligt brett fält som nosar på allt möjligt från historia och sociologi till hjärnforskning.
Det där med begreppet samhällsnytta är dock intressant, och något vi resonerade om på introduktionskursen för doktorander i höstas. Jag märkte att jag resonerade annorlunda än flera av mina nya vänner, som kallade samhällsnyttodiskursen för onyanserad. De menade att vi som enskilda människor inte kan avgöra vad som egentligen är till nytta för samhället, och att forskning inom humaniora gör världen vackrare på sina egna villkor och inte ska jämföras med de grundläggande samhälleliga behoven. Detta ligger i linje med vissa författare vi läste, som menar att det till exempel inte är en relevant jämförelse att diskutera huruvida pengar ska gå till sjukvård eller till forskning inom humaniora. På seminariet samma dag påtalade jag att forskare kan sitta och hålla med varandra om detta men att vårt sammanhang var enormt slutet och privilegierat.
Min uppfattning i nuläget (jag är förstås öppen för att ändra mig) är att forskning absolut i första hand bör bidra till samhällsutveckling. I ljuset av att svenska lärosäten har lagt allt mer på forskning och allt mindre på undervisning de senaste decennierna är jag kritisk till uppfattningen att så stora resurser ska fortsätta öronmärkas för forskning som inte har som uttalat mål att leda till positiv samhällsutveckling. Hade grundutbildningar till samhällsbärande yrken fungerat väl hade jag kanske inte sagt något, men många studenter och lärare har mycket dåliga villkor – vilket studiestödet gärna vittnar om. För studenterna utgör de villkoren i många fall skillnaden mellan att kunna uppnå sina drömmar eller inte, eller att ens kunna fortsätta till ett någorlunda kvalificerat jobb och lyckas integrera sig i samhället. Det här är inte på något sätt specifikt för humaniora, utan jag är även emot att lägga alltför stora resurser på rymdforskning så länge vi har svält, svåra sjukdomar och miljöförstöring att hantera här på Jorden. Jag är väldigt intresserad av rymdforskning men vi borde i första hand vårda det vi har och hantera våra överhängande problem.
Vilka intresseområden och perspektiv premieras då när nästa generations lärare och forskare utses, de som tids nog får vara med och sätta kulturen? En doktorsexamen är ett nålsöga som öppnar många nya dörrar i akademin och de allmänna studieplanerna dikterar urvalskriterierna. I nordiska språk vid Lunds universitet ska forskarutbildningen pröva kandidaters förmåga att tillgodogöra sig innehållet enligt följande kriterier: kvalitet, kvantitet, progression och relevans. Vad som ryms i orden är inte helt klart för mig och vore intressant att diskutera med mer erfarna kollegor. Begreppet samhällsnytta står inte att finna men kanske missar jag en synonym eller mer implicita formuleringar. De andra studieplaner jag har tittat på vid Språk- och Litteraturcentrum använder samma fraser.
Jönsson (2019), Wiklund (2015) och andra studier problematiserar den upplevda bristen på transparens vid rekrytering av doktorander på flera sätt och påtalar hur dyrt det blir att ta in “fel” kandidat, men behandlar inte heller explicit samhällsnyttans eventuella roll. Wiklund problematiserar begreppen drivkraft och personlig lämplighet. Det är en ganska kortfattad analys och min upplevelse som läsare är att uppfattningen om opartisk bedömning verkar minst sagt komplicerad. Drivkraft som tas upp kan förvisso vara samhällsorienterad men den kan också handla om ett brinnande intresse för ett område som de flesta andra människor aldrig reflekterar över, eller om individens motivation att avlägga doktorsexamen av ren egennytta.
I rangordningen av sökande till doktorandtjänsten som jag tackade ja till förra året sågs mitt projekt om breddat deltagande och studenters språk- och kunskapsutveckling som “såväl självständigt som angeläget”. Det är enda gången som ordet “angeläget” används i det 14 sidor långa underlaget som avhandlar samtliga ansökningar. Orden “nytta” eller varianter av “samhäll*” nämns överhuvudtaget inte. Institutionen fick inte sitt förstahandsval till tjänsten, men kanske fick de sin mest praktiskt inriktade kandidat? För mig var nämligen samhällsnyttan i problemområdet avgörande – jag hade inte sökt doktorandtjänster för ett år sedan om jag inte hade haft praktisk erfarenhet av hur mitt problemområde påverkar människors liv på riktigt och varit övertygad om nyttan med dels projektet i sig, dels att jag meriterar mig och skaffar större handlingsutrymme.
I ett av förra årets nummer av SULF:s facktidning Universitetsläraren (2023 nr. 4) påtalas dels att samverkan med samhället (tidigare benämnt högre utbildnings tredje uppgift, efter forskning och undervisning) inte ses som lika meriterande som de andra två uppgifterna, dels att många forskare upplever svårigheter i att kommunicera sin forskning till det omgivande samhället. “Att räkna publikationer är ett lätt sätt att ranka forskare”, säger Marlene Ågerstrand, lektor i miljövetenskap som är engagerad i att berätta om forskning på skolor. “Om jag varit ute och föreläst för gymnasieelever, hur ska det värderas?” I anslutning till artikeln kommenteras dock att frågan om forskares samverkan med samhället har fått vind i seglen, inte minst på grund av frågor om faktaresistens och vikten av att stärka och bibehålla forskningens förtroende hos allmänheten. Tidsbrist nämns som en viktig faktor i problemet, men själv tänker jag att fler yrken kan skylla på tidsbrist och att många forskare nog inte minst känner sig osäkra på hur deras intressen ska kommuniceras på ett målgruppsanpassat sätt utanför akademin. Det framstår som ett allvarligt systemfel att det saknas ordentliga incitament till detta.
I samma nummer av Universitetsläraren berättades om en ny bok jag har varit nyfiken på, Skapa en tillgänglig lärmiljö – högskolepedagogens handbok, av Jälknäs & Wåxberg. Fokus läggs på att studenter med dyslexi behöver mer stöd för att kunna tillgodogöra sig sina studier, men de grundläggande tipsen som ges redan i artikeln i tidningen borde i min uppfattning vara självklara för att få bedriva undervisning överhuvudtaget. Högskolan har lång väg att gå i sitt uppdrag att ge sina studenter de bästa förutsättningar för framgångsrika utvecklingsresor. Men jag vill ändå säga att vi jobbar på det, på olika sätt.
Referenser
Jälknäs, A. & Wåxberg, H. (2023). Skapa en tillgänglig lärmiljö – högskolepedagogens handbok. Natur & Kultur.
Jönsson, M. L. (2019). “Allt sammantaget den bästa kandidaten”: Om möjligheten till en reglerad sammanvägning av meriter som ett sätt att undvika osaklig meritvärdering vid antagning till forskarutbildningen. Högre utbildning, 9(2), ss. 65–80.
Wiklund, A.-L. (2015). Bäst förmåga eller starkast drivkraft? – Reflektioner kring rekrytering till forskarutbildning. http://www.researchgate.net/publication/275886277
Kristoffer Holmquist 