Glimtar

Sammantaget har jag inte en smickrande bild av den akademiska världen. Det beror på att jag i flera års tid sett den genom missförstådda och illa behandlade studenters ögon, i handledning och förtroendefulla samtal. Gamla universitet använder sina anor som valuta och nya universitet lägger förmögenheter på käck marknadsföring som lovar mer än vi kan infria. Strategiska beslut kan fattas långt bort från verkligheten. Min uppfattning är att inget lärosäte är starkare än sin svagaste student. 

Men så ibland spricker molntäcket upp. Det kan det göra av olika skäl. Den här veckan var det ett miljöombyte som gjorde susen. Jag for till Göteborg för heldagsseminarier på en kurs i text- och interaktionsforskning. Och jag välkomnades varmt, i undervisning som var prestigelös trots sin höga nivå och av jämnåriga doktorander som lämnade egot vid dörren (om de ens hade något till att börja med) och behandlade mig och varandra som människor. Vi delade referensramar och de tog upp precis samma systemfel som jag våndas över till vardags. 

Då kände jag mig nöjd med det jag gör och den jag är. Då kände jag mig glad, rentav stolt, att vara del av den akademiska världen. Jag vill fortsätta hitta sådana glimtar, känna en glädje och styrka som bottnar i hopp om att vi kan göra bättre ifrån oss. Min generation kan inte förändra världen över en natt och vi kommer att tampas med problem som våra föregångare inte har haft. Men är det någonstans vi kan börja lösa de riktigt svåra problemen är det väl här? 

Jag är förföljd av att ofta få hotellrum som vetter mot bakgårdar och köksfläktar, eller att t.o.m. öppna fönstret och hamna i ett schakt. Men den här gången hade jag faktiskt lite dagsljus.