På senare tid har jag fått korn på en del litteratur som kompletterar den som universitetet föreskriver. Forskarkollegier är utmärkta på att ge uppslag på vad doktorander kan göra, men hur man gör för att vara en bra doktorand är inte alltid lika uppenbart. Just nu läser jag Bli klar i tid och må bra på vägen av Åsa Burman och på läslistan står David Larsson Heidenblads Ta din tid: Gör mindre men bättre och Matt Kessler & Elliot Casals Making the most of graduate school. Den sistnämnda riktar sig till doktorander i språkvetenskap och är öppet tillgänglig här.
Verktyg har låg status i akademin. Praktisk tillämpning har låg status och ses som mindre intressant än teoretiska förklaringsmodeller. Förklaringar som uppges vara praktiska är i många fall inte särskilt konkreta alls. Åsa Burman understryker i sin bok att en vistelse i USA under hennes forskarutbildning och hennes deltagande i workshops där gjorde tydligt att undervisning om verktyg ofta saknas i Sverige. Men det praktiska, konkreta, instrumentella är viktigt. Utan rätt verktyg och rätt handlag blir arbetet tungt och krångligt i onödan.
I vedboden hemma har vi än så länge två yxor. Den lilla är perfekt för att kvista och spänta men den har ingen tyngd. Har jag ett större stycke ved behöver jag klyvyxan och med den tar det mig bara ett ögonblick att göra det som den mindre handyxan skulle behöva kämpa med en lång stund, om det ens vore möjligt att uppnå samma resultat. Det vore dock farligt att försöka dela små stycken med klyvyxan.
Så konkret gillar jag att vara, och mina studenter brukar också gilla det. Mentorskap och explicit vägledning som står i proportion till studentens startläge och uppgiftens komplexitet behövs på alla nivåer i akademin, från nybörjarkurser till forskarutbildning. På varje nivå ska vi lära oss nytt och behöver förstå vilka verktyg som är bäst lämpade. Nya studenter är ofta ungefär lika förvirrade i akademiska miljöer som jag fortfarande är när jag ska åka och köpa ett nytt verktyg. Förra helgen tog jag en runda med en god vän som kan mycket mer om bygg och anläggning än jag. Vi skaffade en vinkelslip och en ny skruvmejselsats. Jag fick även stifta bekantskap med snickarvinkeln. Vilken grej, som gör måttandet så mycket enklare!
I akademin handlar det om lässtrategier, skrivtekniker, sätt att planera tid, men också sunda sätt att förhålla sig till relationer och förväntningar (sina egna och andras). Kessler och Casal som jag nämner ovan understryker att forskarutbildning är personlig och måste fungera med ens personliga mål och ens prioriteringar och åtaganden i övrigt. Jag har blivit väl mottagen i Lund i det avseendet och kan bara beklaga att vi inte har förutsättningar att anpassa undervisningen mer redan på grundnivå. Att ansvara för kurs på institution den här terminen är en enormt värdefull erfarenhet att jämföra med undervisning i verksamhetsstödet och jag får återkomma till det när jag samlat tankarna.
Våra två yxor. Båda är bra, men till olika saker.
Kristoffer Holmquist 