Enligt FN pågår ett folkmord i Gaza, enligt SÄPO ligger IS bakom terrorn i Ryssland och enligt i princip alla forskare befinner vi oss mitt i en klimatkatastrof. Men toppnyheten på SVT Nyheter den här morgonen är att studenter fuskar med AI på sina hemtentor.
Jag trodde att vi var förbi det här stadiet och hade satt igång andra samtal. Sådana här mediedrev skaver. Men det fina med att jag förkovrar mig i diskursanalys är att jag tränar min förmåga att inte engagera mig känslomässigt i vad som sägs och görs, utan kan se det som yttranden av kolliderande diskurser.
Det verktyg som flest människor nog tänker på när man säger AI, ChatGPT, släpptes i november 2022. Högre utbildning har nu haft en hel del tid att föra diskussioner om best practice för undervisning. Det är lärares jobb att utforma högkvalitativ undervisning och rättssäker examination. Så har det alltid varit, även om det inte på något sätt har efterlevts. Privilegierade studenter har nämligen alltid kunnat anlita ghostwriters – antingen betalda proffs eller vänner och anhöriga. Först nu när skrivhjälp demokratiserats och alla har tillgång till en ständigt tillgänglig medhjälpare har det börjat konstrueras som ett problem och användning av AI-verktyg stämplas som fusk och skickas till disciplinnämnd.
Här och nu nöjer jag mig inte med att vara rent deskriptiv utan vädrar min uppfattning: Uppmärksamheten runt AI och utbildning har antagit helt fel fokus. Ett fåtal konstruktiva krafter fördjupar sig i verktygen och sprider vilka möjligheter de besitter medan den ängsliga massan vill fortsätta göra som innan, rättssäkert eller ej. Det är oundvikligen sakta på väg åt ett mer pragmatiskt håll eftersom verktygen är här för att stanna och lärare undan för undan accepterar läget eller byts ut, men akademin rör sig långsamt medan AI-utveckling går otroligt fort.
Problemet är inte att studenter använder AI-verktyg. Tvärtom måste de lära sig det för att fungera på en framtida arbetsmarknad. Fokus här borde inte handla om uppfattningar om ”fusk” överhuvudtaget, utan problemet är att många lärare ännu inte har förstått att de måste skärskåda sin undervisning. Kan en relativt basal språkmodell som GPT 3.5 klara en kurs är kursen kanske inte särskilt bra. I SVT:s artikelserie är vår prorektor på Linnéuniversitetet den vettigaste rösten, med perspektiv på att dra nytta av AI-verktyg i undervisningen och att utforma examinationer så att studenter behöver reflektera på sätt som är mer naturligt för dem själva än för AI-verktyg. Att tongivande krafter konsekvent lägger fokus på hur studenter får och inte får reagera på lärares kursdesign är del av bristperspektiven som genomsyrar hela akademin, som är så institutionaliserade att lärare ofta är helt blinda för att de har dem. Studenter reagerar på de miljöer, möjligheter och utmaningar de möter; lärare ska föreställa proffs på didaktik och har ett mycket större ansvar.
Kan den obevekliga tekniska utvecklingen bli en pusselbit i ett paradigmskifte som ändå behövs om vi på allvar ska ta ansvar för vårt sätt att utbilda? Lärare och studenter behöver mer tid tillsammans, mer tid att läsa och skriva gemensamt, mer tid att samtala och reflektera och utmana varandra. I en värld där text, ljud, bild och snart video kan skapas av alltmer avancerade AI-verktyg når vi någon sorts punkt där vi måste hitta tillbaka till autentiska sammanhang. Autenticitet i undervisning och examination är något vi talar mycket om i mitt arbete.
Jag håller det här kort och kan avrunda med några exempel på förändringar jag gjort i distanskursen i skrivande som jag undervisar på för Lunds universitets räkning den här terminen. På distans är rättssäker examination utmanande per automatik men jag har bland annat iscensatt följande:
- Infört föreläsning och workshop om AI-verktyg för informationssökning och läs- och skrivutveckling och gett exempel på konstruktiva sätt att använda till exempel chatbotar.
- Infört fler stegvisa examinationer med reflekterande diskussionsinlägg och responsarbete som bjuder in till att göra bruk av personliga erfarenheter. (Studenters erfarenheter bör alltid lyssnas på, ”AI-fusk” eller ej.)
- Infört föreläsningar och diskussionspass om läspraktiker och läsförståelse som grund för skrivande och kunskapsutveckling. En av mina käpphästar är att vi talar alldeles för lite om läsning i högre utbildning.
- Tagit bort skriftliga uppgifter som varit rent redogörande och enkelt kan lösas med AI-verktyg; de har inte varit meningsfulla att använda som del av bedömning i sammanhanget.
Framför allt har jag understrukit att läsning och skrivande inte kommer att försvinna som färdigheter bara för att AI fortsätter utvecklas, utan tvärtom kommer såhär komplexa textvärldar och informationslandskap i stort att innebära att människors läs- och skrivkunnighet blir viktigare än någonsin tidigare.
Kristoffer Holmquist 