Jag såg Top Gun: Maverick nyligen. Det är en värdig uppföljare, faktiskt minst lika bra som första filmen från 1986. Pete ‘Maverick’ Mitchell (Tom Cruise) kallas tillbaka till flygskolan efter 30 år för att undervisa en ny generation av stridspiloter. Han tvingas förbereda dem för ett till synes omöjligt uppdrag på fiendeterritorium, och han vill inte bara lära dem att träffa målet utan också att ta sig hem helskinnade. De tränar och tränar i en nästan lika farlig simulering. Han får dem att analysera sina misstag gång på gång. Halvvägs genom filmen tror ingen av dem längre att det han begär är uppnåeligt. I enrum säger Maverick till en gammal vän: “Jag är ingen lärare. Jag klarar inte det här.”
Men så inser han vad som behöver göras. Han tar ett plan olovandes och med fara för liv och lem flyger han själv simuleringen av den livsfarliga rutten som de hälften så gamla piloterna menar är omöjlig. Det är en vändpunkt i berättelsen, för eleverna inspireras. De ser på undervisningen och sin lärare i ett nytt ljus för nu vet de att uppdraget är möjligt att genomföra – trots tidsgränsen, den låga flyghöjden över livsfarlig terräng och de fientliga planen och missilsystemen.
Maverick menar att han inte är en lärare. Han säger om sin förmåga som stridspilot: “It’s not what I am, it’s who I am. How do I teach them that?” Men sedan gör han det som alla lärare borde göra: han visar att det går. Lärare måste vara förebilder för sina elever. De måste själva kunna utföra allt de begär av nästa generation. Maverick sätter rentav livet på spel för att visa vad som är möjligt – inte för sin egen vinnings skull utan för att visa sina elever att han inte skickar dem på ett självmordsuppdrag. Någonstans mellan 30 och 60 års ålder har han lämnat egot vid dörren och förlikat sig med att det inte handlar om att vara bäst i klassen utan om att tro på något och göra sitt bästa för att föra det vidare.
I akademin är det oftast inte lika dramatiskt; vi väjer inte för trädtoppar och bergssidor i löjlig hastighet, vi jagas inte av målsökande missiler och vi har inte riktigt lika många tekniska system att hålla reda på (vi är dock inte långt ifrån). Men det finns paralleller. Framför allt måste även vi vara förebilder och visa dem vi undervisar att det vi kräver faktiskt är genomförbart. De gör stora tids-, energi- och ekonomiska investeringar för att ta del av vår undervisning och har rätt att vänta sig hög kvalitet. All forskning jag har läst pekar åt samma håll: studenters framgång gynnas av höga krav och mycket stöd. Det sämsta vi kan göra är att lämna dem vind för våg och begära att de sköter sig själva.
Det här är en radikal uppfattning i vissa kretsar. Många lärare framhåller (med rätta) att systemen och arbetsvillkoren inte är gjorda för sådant mentorskap, men en del ser det dessutom inte heller som sitt uppdrag att ta ansvar för sina studenters lärande. Jag pratade mycket om det här förra veckan med forskare i Lund och Malmö, på seminarier om studenters språk- och kunskapsutveckling. Ideologiskt är nog de flesta av oss överens: vi vill ge studenterna de bästa förutsättningarna. Jag påtalade för en gästföreläsare efter ett seminarium i onsdags att det är intressant hur diskussioner som börjar i bristperspektiv på studenter och metoder för “särskilt stöd” har en tendens att mynna ut i insikter om pedagogiska dilemman och bristande arbetsvillkor.
Jag har stulit plan för att inspirera, bildligt talat alltså. Jag kommer utan tvekan att göra det fler gånger. Jag tänjer på semantiken i kursplaner och lokala regler för att veta exakt vilket spelrum jag har och hur jag bäst utför uppdraget. För mig är det kärnan i lärargärningen att veta vilka linjer jag måste hålla och sätta mina studenter först. Det finns mycket kvar att lära där men jag är tacksam för att såväl kritisk forskning som mer erfarna kollegor har hjälpt mig till viktiga insikter såhär tidigt i mitt yrkesliv. Jag har gott om förebilder som jag aldrig hade velat vara utan. Dem och andra kommer jag att behöva även fortsättningsvis, för vi lär oss nytt genom hela livet om vi har rätt inställning. Bland det viktigaste jag kan göra är att även börja vara en själv. Nu efter 30-strecket har jag till slut börjat känna mig märkbart äldre än många av mina studenter, och de behandlar mig i många fall som en generation äldre. Kanske är det de silvriga håren som jag upptäckte under julledigheten? Tom Cruise inspirerar i det avseendet – jag måste inte bli skröplig riktigt än. Jag har inte ens hunnit ta motorcykelkort.
Kristoffer Holmquist 