Förstå målgruppen

Mitt kollegium fick för ett tag sedan besök av en annan, central enhet på universitetet som berättade om vikten av och möjligheterna med att skriva populärvetenskapligt och nå en bredare målgrupp. En särskild tidskrift presenterades och vi fick se exempel på lyckade och mindre lyckade “pitchar” som skickats in för att sondera redaktörers intresse. Exemplen på mindre lyckade gjorde mig full i skratt för de var näst intill obegripligt skrivna och påminde mest av allt om abstracts till forskning i nischade vetenskapliga tidskrifter. De var nog goda exempel på att inte ha förstått syftet och målgruppen. 

Vi fick veta att det populärvetenskapliga handlade om att “ta bort akademiskan”. Att använda korta meningar, förklara svåra ord och skriva aktiva satser. 

De punkterna låter som alldeles utmärkta skrivtips överlag, tycker jag. Kanske säger det något om att mycket som skrivs inom akademin är ganska dåligt skrivet, av olika skäl. Harvardprofessorn Steven Pinker har talat om det här länge och skrivit minst en bok på temat.

Ta “svåra ord” som exempel på språkligt drag i akademikers kommunikation. Svåra ord inom forskning är verkligen svåra, och långt ifrån alla som undervisar på högskolenivå är skickliga på att undervisa i begreppskunskap. (Det kommer an på många faktorer, individuella och systemiska.) Och här talar jag inte bara om verkligt supernischad terminologi, som lanseras av en eller ett fåtal forskare och möjligtvis accepteras inom en snäv intressegemenskap, utan även om ord som återkommer på många håll. Återkommer ord i många publikationer är det i min erfarenhet dock sällsynt att de alltid betyder samma sak. Dels har vi skillnader i kunskapsintressen och grundantaganden mellan olika fält och sub-fält som bäddar för olika användning, dels händer det att forskare missförstår när de läser varandra (avsiktligt eller ej). Att säga att “svåra ord” är nödvändiga för att delta i akademiska sammanhang må vara sant men det är ingen naturlag utan en konstruktion. Dessutom är det ingen vidare ursäkt för att kommunicera på mindre kompetenta och inkluderande sätt än vi skulle kunna. 

Det finns något som roar mig i att studenter kan ha svårt att förstå hur man skriver för en smal målgrupp, medan forskare samtidigt kan ha svårt att förstå hur man skriver för en bred. Jag läste nyligen om Bruners (1986) perspektiv på Vygotskijs och Hallidays resonemang om människors vardagsspråk respektive vetenskapligt språk; vad händer när de två möts? Det s.k. paradigmatiska språket – vetenskapen och systemen som ska diktera hur världen är – och det vardagliga språkbruket som handlar om människor och händelser. Måste inte vetenskap kunna förklaras, hur svår och stor frågan som behandlas än är? 

Visst gör akademin mycket som är bra. Men jag fortsätter förbluffas av det som sägs kontra det som inte sägs, det som höjs till skyarna kontra det som inte får uppmärksamhet. Jag ser ingen egentlig systematik i det, förutom att teori har hög status och praktik har låg. Det som förvånar mig mest är hur man i många fall binder ris för egen rygg genom att inte lyckas befatta sig med att förklara och lyfta upp det man själv redan ser som självklart (Pinker kallar det för the curse of knowledge, han är dock inte först med det tror jag). När man är expert och själv förstår men inte förklarar sig blir konsekvensen ofta att andra inte förstår, vare sig det handlar om redaktörer på populärvetenskapliga tidskrifter eller studenter som redan har fullt upp med att komma ihåg både var föreläsningssalen och lunchmatsalen ligger, och lösenordet till lärplattformen som man ännu inte hunnit ändra till något enklare. Hur ser icke-experter på experter som inte är begripliga? I min erfarenhet är det inte med blida ögon. Det är påfallande hur många gånger jag i mina studiestödjande roller har träffat trötta och frustrerade studenter som har sagt “Jag förstår inte vad min lärare menar och när hen försöker förklara blir jag ännu mer förvirrad”. 

Kalla mig idealist men jag tycker att språk ska bygga broar, inte murar. Vi kan inte skylla allt på att allmänhet (i synnerhet unga) skulle vara dåliga på språklig förståelse, i synnerhet läsning. Jag tror att experter och icke-experter måste mötas någonstans på mitten och hitta ett gemensamt språk, i och utanför klassrummet. Vad gäller populärvetenskap som genre är det utan tvekan viktigt att ny forskning kommuniceras på ändamålsenliga sätt – sedan är frågan vilka som ska göra det. Alla har inte samma fallenheter, och forskning jag läst på sistone för en kurs (se till exempel Kollosche & Meyerhöfer 2021) har inga höga förhoppningar om att journalistkårer kan kommunicera vetenskapliga rön på ett kompetent sätt. Men kanske finns utrymme för forskare som inte bara producerar ny kunskap utan också förmedlar den till en bred publik? Det finns det redan eldsjälar som är duktiga på men ska vi premiera det och visa att det är viktigt finns en del system som behöver förändras. 

Jag tror att ett paradigmskifte är en bit bort, om det ens kommer. Experter kommer i huvudsak att fortsätta skriva för andra experter, inte för en bredare målgrupp. Vid samma möte som vi fick höra om sätten att nå ut fick vi också höra om en större summa pengar som skulle fördelas på forskningsverksamhet på universitetet utifrån särskilda faktorer. Fördelningsrationaliseringen? Antal citeringar. Och vad är bäst sätt att få flest citeringar? Lägg din begränsade arbetstid på att skriva för andra forskare och försök bli publicerad i tidskrifter med så hög impact factor som möjligt. Här finns för övrigt stora praktikskillnader mellan publicering i naturvetenskap kontra humaniora som inte spelar i samma liga och jag undrar hur man kan ha kontrollerat för det när man delat ut medel. Sådana frågor ligger långt bortom min nuvarande kompetensnivå. Det är säkert bra på flera sätt att vissa är duktiga på att ligga i framkant och bedriva forskning som nästan ingen annan förstår. Själv har jag inte sett den världen än utan är mer förankrad i handledning och mentorskap, och därför imponeras jag allra mest av dem som har förmågan att göra det till synes svåra enkelt. 

Referenser

Bruner, J.S. (1986). Actual minds, possible worlds. Harvard University Press. 

Kollosche, D. & Meyerhöfer, W. (2021). COVID-19, mathematics education, and the evaluation of expert knowledge. Educational Studies in Mathematics, ss. 1–17.