Det finns en bok, jag säger inte exakt vilken, som jag har haft svårt att göra mig av med. Det är inte för att jag inte har velat utan för att jag inte vetat vad jag ska göra med den. Ingen har nappat på mina annonser på hemsidor för begagnad kurslitteratur, och eftersom jag själv betalade några hundra kronor för den och den är lite ovanlig har det tagit emot att bara lägga den i pappersåtervinningen hemma.
Nu löste jag det för egen del på det enda sätt jag kunde komma på, nämligen genom att donera den till en av vagnarna med begagnade böcker i Lingvisthuset i Lund. De vagnarna har stått där så länge jag kan minnas och rymmer all möjlig esoterisk läsning som platsar eller någon gång har platsat inom språkvetenskap. Har min bok minsta chans att hitta en ny läsare någonstans i Sverige så är det i den miljön.
Det är inte direkt någon rusning till de här vagnarna på SOL i Lund.
Det betyder dock inte att bokens chanser att få ett nytt hem är särdeles goda. I juni är det städdag i Lingvisthuset. Kollegiet ska ta saken i egna händer och gå igenom årtionden av dokument, kassetter, kontorsmaterial och ingrodda kaffekoppar som har lämnats kvar när medarbetare slutat eller bytt rum. En del inventarier verkar inte ha rörts sedan SOL invigdes strax efter millennieskiftet (och Lingvisthuset byggdes redan på 1920-talet och först nu ryker en del inredning som hyllar minnet av fornstora dar). Analoga material verkar ligga pyrt till överlag i städningen, inklusive böcker. “Även böckerna?” utbrast någon på ett personalmöte. “Kan vi inte skänka dem?”
“Det försöker vi ju redan”, var svaret. “Men ingen vill ha böcker längre.”
Nej, vi verkar inte leva i en värld där vagnarna med gratis böcker eftertraktas och plundras undan för undan. Säkert plockas en och annan titel som fortfarande kan tilltala, men alltför förlegade och nischade lämnas kvar. Det återspeglar säkert i viss mån att professorer som gått i pension har hunnit utveckla andra intressen än studenter oftast får på grundnivå, men vi ser också en del förskjutningar i stort. Svenska som forskningsämne har genomgått omfattande förändringar, särskilt de senaste decennierna. Även om områden som ordbildning och språkhistoria fortfarande lever får de nu samsas med diverse inriktningar som rör språk i bruk (eng: applied linguistics) och ofta är tvärvetenskapliga – som diskursanalys, samtalsanalys, andraspråksutveckling, läskunnighet och andra didaktiska frågor med mera. På kursen jag läste i text- och interaktionsforskning i Göteborg i vintras slogs jag av hur många avhandlingar i svenska från de senaste tio åren som använt etnografiska och sociokulturella utgångspunkter för att förstå sina material. Systemfrågor dominerar inte utan intressen har vidgats till att studera människorna och de sociala sammanhangen runt språket. Text och kontext, säger en del.
Nu tror jag inte att studenters ointresse för att länsa Lingvisthusets bokvagnar beror på att de föredrar någon radikal form av diskursanalys över språkhistoria. (En del av de nischade volymerna är för övrigt skrivna på tyska, eftersom tyskämnet delar lokaler med svenskämnet – och tyskan i Lund liksom svenskan har i nuläget mycket svårt att locka till sig studenter vilket såklart begränsar målgruppen.) Jag tror mer på det som berördes på personalmötet, att inte ens de studenter vi lyckas locka till språkstudier är särskilt intresserade av gamla böcker. Jag tänker även på hur otroligt många verk landets bibliotek köper in och slänger varje år eftersom utbudet styrs av efterfrågan och ska vara uppdaterat och relevant. Trots folkbibliotekens föredömliga arbete har de ofta svårt att locka unga människor att ta del av erbjudandet, och för många högskoleutbildningar är det utmanande nog att hjälpa studenter förstå hur och varför de ska läsa sin obligatoriska kurslitteratur. Nyligen har Biblioteksbladet uppmärksammat frågan, vilket förstås är glädjande eftersom vi texthandledare runtom i landet har oroat oss för studenters läsförståelse länge.
När vagnar inte länsas av vetgiriga kan vi dock fascineras av inblicken vi får i hur många intressen som ryms i en och samma disciplin – om vi fortfarande kan kalla oss själva för en och samma disciplin. Som parallell menar Heller (2010), som är språk- och pedagogikforskare i amerikansk kontext, att hans eget ämne engelska kanske inte längre kan eller bör ses som sammanhängande: “For decades already, university English professors have struggled in vain to come up with a persuasive case as to why their various factions all should continue to share the same departmental letterhead, given that they can no longer agree on research methods, interests, professional standards, or reading lists (s. 269–270).
Jag har berört det här i andra inlägg och sammanhang: att dela byggnad är inte nödvändigtvis samma sak som att dela forskningsintressen eller för den delen professionella värderingar. Snarare är vi ofta så nischade att vi främst kommunicerar med andra som är lika nischade, oavsett var i världen de befinner sig. De mönstren gör mig obenägen att fästa särskilt stor vikt vid att dela geografisk hemvist, vilket jag berört tidigare, utan det viktiga är att mötas i meningsfulla sammanhang och iscensätta utbyte. Där är seminarieserier som samlar människor med olika intressen och erfarenheter en stor tillgång, för inom ett och samma kollegium ryms många perspektiv som är värda att beakta. Sådana sammanhang brukar inte och ska inte vara miljöer där alla håller med varandra, utan tvärtom ska idéer stötas och blötas och utmanas så att vi utvecklar varandras tänkande. Vi får se om min bortskänkta bok utvecklar någons tänkande eller om den trots allt får gå sitt öde till mötes.
Referenser
Heller, R. (2010). In praise of amateurism: a friendly critique of Moje’s ‘call for change’ in Secondary Literacy. Journal of Adolescent & Adult Literacy, 54(4), ss. 267–273.
Kristoffer Holmquist 