Sammankoppling

Jag deltog nyligen i en konferens digitalt för första gången på ett tag. Jag övervägde att delta på plats men resan dit var över 100 mil lång enkel väg och jag fick inte bidrag till resa eller boende eftersom mitt inskickade konferensbidrag inte hade prioriterats till programmet. Det verkar vara ett vanligt finansieringsvillkor att presentera ett inslag – annars skulle anställda förstås vilja åka Jorden runt på universitetens nota stup i kvarten. 

Utanför mitt arbetsrum har jag vår stora trädgård och Mittlandsskogens bryn. Här tänker jag bra.

Att delta digitalt fungerade relativt bra. Avgiften var något för hög för det vi fick – en livestream med vissa tekniska problem och få möjligheter till interaktion – men det är viktigt att lärosäten är på bollen och utvecklar former och kompetenser för att inkludera så väl som möjligt i de här sammanhangen. När jag deltog fysiskt i en konferens för ett par år sedan uppskattade kollegor som deltog digitalt de distansworkshops som erbjöds. Det går utmärkt att designa för inkludering och interaktion digitalt, bara viljan finns. Jag stöter ibland på uppfattningen, även bland erfarna universitetslärare, att digitala format utgör hinder för interaktion. Det är just sådana uppfattningar och bristande kompetenser som hindrar oss, inte tekniken i sig – även om mjukvara också måste bli mer flexibel för att vara riktigt användbar. 

Digitala praktiker håller på att bli vanligare, och måste bli vanligare. Det är inte längesedan nyheterna berättade om att min arbetsgivare Lunds universitet är en av de svenska myndigheter som släpper ut mest koldioxid. Sett till tjänsteresor ligger Lund på första plats  med utsläppen, vilket inte direkt är något att vara stolt över. Ett svar på detta från universitetet är att “vi vill vara ett internationellt toppuniversitet och vi kommer att fortsätta flyga i framtiden”. För mig är en sådan inställning märklig i en tid när man slår sig för bröstet med att stämpla sin forskning med FN:s hållbarhetsmål (jag har själv gjort anspråk på att bidra till flera av de 17 områdena med mina ambitioner) och fästa fokus vid hur man anser att man bidrar till en bättre värld och framtid. Sådan dubbelmoral är inte ovanlig i akademin utan återfinns i alla möjliga frågor men den är likväl irriterande i sin genomskinlighet. Lunds universitets studentkårer ställer sig kritiska till att lärosätet missar de egna hållbarhetsmålen.

Det finns utmärkta alternativ till att flyga över hela världen, och vi är tvungna att anamma dem för att hamna i närheten av att klara målen vi själva skyltar med. Utöver att förorsaka omfattande utsläpp så exkluderar fysiska konferenser potentiella deltagare, i synnerhet lärare och forskare i fattigare länder och vid mindre bemedlade lärosäten som inte kan finansiera resor. Jag är själv så privilegierad att jag inte hade tänkt på den verkligheten förrän en klok IKT-pedagog tog upp det. Det är fantastiskt att vi numera kan mötas över hela världen från våra egna arbetsrum. Tekniken var imponerande redan för tjugo år sedan när jag själv började använda internetkommunikation regelbundet, och den blir bara bättre. Det är attityder och därigenom institutionella praktiker som behöver förändras. I takt med att nya generationer som vuxit upp med digital kommunikation kommer in och sätter agendan hoppas jag att det alltmer tar hand om sig själv – det märkte jag redan nu, i att de bäst distansanpassade sessionerna hölls av människor i min generation. I min uppfattning är detta del av samma gröna omställning som även kommer att innebära mer flexibla arbetsplatser, mer effektiv (och kortare) arbetsvecka och mer lokalt och anspråkslöst leverne överlag. Den omställningen är helt nödvändig. Det är ingen självklarhet och rättighet att få flyga till andra sidan världen för att nätverka, vare sig man är forskare eller något annat. Här har många universitet långt kvar till en hållbar verksamhet. 

Det finns massor att problematisera runt teknikanvändningen också. Själv betalar jag gärna för ett fossilfritt elavtal – allt annat skulle göra elbilen ganska poänglös – men vad går alla andra servrar och enheter på? Vad händer när datamängd tas i anspråk för kommunikationen, när AI-verktyg anropas och ska generera lösningar? Det är stora frågor som sakta men säkert också sätts på agendan. En omställning kommer att ställa helt nya krav på elproduktion. Tills svaren framträder tydligare väljer jag dock bort det jag tror mig veta är det sämsta alternativet, och håller mig till digitala lösningar och mer klimatvänliga transportmedel. Jag står just inför att boka en utlandsresa för en kurs i september och då är tåget en självklarhet. Ett steg i rätt riktning är att min arbetsgivare också har anammat som policy att tåg är förstahandsvalet när det är möjligt.

Vad gäller just den här konferensens innehåll så är jag gladast för att ett halvdussin rektorer från olika lärosäten satte sig i panelsamtal och det bara tog ett par minuter innan samtalet handlade om breddat deltagande, akademisk litteracitet och studenter som saknar privilegier med sig in i högre utbildning. Medvetenheten om de här viktiga, helt grundläggande frågorna kanske kan spridas sent omsider? Olika roller och projekt är inne och petar i väldigt specifika, kontextlösa frågor och teoretiserar istället för att skrida till handling. Allt annat är beroende av att vi på ett mycket grundläggande plan tar hand om våra studenter och ger dem lika villkor. Av det skälet är den ständiga ekonomiska urholkningen av utbildningen inget annat än förödande. Rektorernas samtal knöts ihop med tankar om den mörka verklighet unga människor idag möter – krig, splittring, klimatkatastrofer, desinformation – och vad det gör med och kräver av både studenter och lärare som människor. Det var ett tydligt tema hela första konferensdagen: att mötas som människor, och att de mötena kommer att påverka vart utbildningen och hela världen tar vägen.