Sommaren har kanske kommit och gått lite väl snabbt, med tanke på hur efterlängtad den alltid är. Men för min del har hösten faktiskt börjat infinna sig utan jäkt och svår panik. Nervsystemet har nog börjat förstå att det jag gör nu är ett maraton och inget störtlopp. Jag måste inte inrätta mig, ta flera olika bollar eller komma med särskilt snabba svar. Tvärtom kan jag hänge mig åt att gå till botten med saker och leverera kvalitet på längre sikt. Det är enormt privilegierat och det skiljer sig markant från andra arbetsmiljöer jag har haft.
Utan en kalender vore jag dock förlorad, vilken sysselsättning jag än skulle ha. Den här är ny. Jag blir alltid lättad när jag hittar något som passar för jag har ganska specifika krav på kalendrar. De ska täcka hela veckor, ha redan inskrivna klockslag, erbjuda gott om plats att anteckna med mera – men de måste också tilltala mig. Jag ser på någon sekund om en kalender är intressant för mig eller inte, för den kan uppfylla de formella kraven och ändå inte passa. Linjerna på uppslagen kan vara för skarpa eller för vaga, pappret för blekt eller för mörkt, siffrornas typsnitt för kantigt eller runt eller kraftigt eller tunt. Jag har aldrig tagit emot en kalender gratis av en arbetsgivare (det är dock fantastiskt att det emellanåt erbjuds) utan oftast beställer jag från en återförsäljare som har riktat in sig på estetiskt kräsna. Det brukar handla om butiker som även säljer bokmärken och inredningsdetaljer på Arts & Crafts-tema, och konstnärsmaterial vars egenskaper beskrivs med alla möjliga siffror jag inte förstår.
Jag har försökt gå över till digital kalender, mer än en gång. På vissa sätt vore det ju praktiskt, med gemensamma inbjudningar och digitala möten – och att dela kalendern med kollegor eller anhöriga. Men i min nuvarande tjänst sköter jag i hög grad mig själv, och framför allt har jag aldrig lyckats vänja mig vid att gå över helt och hållet till digitala verktyg för att planera min tid. Det kräver för många klick och jag får liksom ingen överblick av vad jag gör med mitt liv utan tror alltid att jag kommer att missa och glömma saker. Kanske kommer det att ändras i framtiden, när funktionerna och gränssnitten blir vassare – jag anser mig vara digitalt intresserad och kunnig på många sätt, så varför inte anamma det här också? Men kanske finns vissa saker jag aldrig kommer att vilja digitalisera. Jag minns det jag skriver för hand bättre (stämmer med forskning). Mina ögon mår bättre av att inte bara titta på skärmar (stämmer med forskning). Jag mår bra av att använda vackra saker i min vardag (stämmer med forskning) – och att investera i gedigna redskap behöver inte vara en extravagans utan istället ett löfte till en själv.
I sin nya bok Slow Productivity berättar Cal Newport, bland mycket annat, att han under sin tid som postdoc (ett vanligt steg efter doktorandtiden) fick syn på och köpte en dyr och fin anteckningsbok för att höja sin ambitionsnivå i arbetet. Logiken var att investeringen i fint material skulle hjälpa honom att ta sitt arbete på större allvar. För hans del fungerade det och jag relaterar till idén. Att investera i en riktigt välfungerande arbetsmiljö – och vardag i stort – är i min erfarenhet en stor vinst om man gör det med eftertanke. Jag misstänkte till exempel att jag av praktiska skäl främst skulle vara intresserad av att undervisa på och utveckla Lunds distanskurser, så under förra läsåret köpte jag riktigt bra mikrofonutrustning för egna pengar. (Det finns få saker som är så jobbiga i den digitala världen som när någon har dåligt ljud.) Helt nyligen investerade jag även i ny hosting för hemsidan – som numer nås via adressen akademiskaresor.se utan krusiduller.
Allra viktigast är förstås att investera i sig själv, i sina kompetenser och i sina relationer. Exemplen jag nämner ovan är bara medel för att nå sådana högre mål. Jag tror att en hållbar framtid är global och digital, med färre långväga resor och större flexibilitet i våra arbeten. Jag vill att de som sitter i andra änden av Sverige ska kunna ta del av undervisning som håller lika hög kvalitet som om de hade privilegiet att kunna flytta till en universitetsstad som Lund och sitta i klassrummet. Det är så vi börjar utjämna orättvisor mellan stad och land och mellan socioekonomiska grupper, och står för tankar om livslångt lärande. Campus och distans är inte bra på samma saker utan på olika. Det är vi som måste lära oss praktikerna som fungerar med endera formatet. Att jag som 90-talist (än så länge…) oftast snabbt känner mig hemma med ny teknik gör nog ingen förvånad, men så gäller det också att ha ett tydligt syfte med användningen. Mitt syfte här är att nå ut och berätta om alla kompetenser och idéer som till vardags är samlade på väldigt små geografiska områden dit de flesta människor inte kommer. Det känns meningsfullt och hållbart.
Men min digitala närvaro är såklart tillrättalagd, med fokus på särskilda höjdpunkter och med reflektioner som oftast tar form över tid. Min exakta kalender är alltjämt hemlig, inom läderpärmar, ifylld för hand och förvarad på hemlig plats. Det trivs jag med i nuläget. För övrigt rekommenderar jag suddbart bläck för man vet aldrig när planer måste ändras.
Kristoffer Holmquist 