Vägval

I veckan deltog jag i en karriärworkshop i universitetets regi. Den var inte obligatorisk eller gav högskolepoäng utan jag tror jag fick nys om den via den så kallade Kompetensportalen vid Lunds universitet som samlar kurser och seminarier som kan vara till nytta ändå. Workshopen upptog två halvdagar och var genomtänkt, med mycket interaktion och praktiska övningar. Det genomgående temat var, föga förvånande, att göra vägval. 

I Mittlandet på Öland står många skyltar som visar vägen. Här ligger en av de största ädellövskogarna i norra Europa, med oräkneliga märkliga stigar. Vilken fornborg går vi till härnäst? 

Workshopen riktade sig till doktorander och postdoktorer, och det var långt ifrån alla som var säkra på att de ville stanna i akademin i långa loppet. Det fanns ett stort intresse för att arbeta med produkt- och tjänsteutveckling i privat sektor, och/eller för att starta eget. Samtidigt visade våra resultat i övningar att det fanns en utbredd tveksamhet till hur man gör för att “sälja” sin profil och sina idéer. Det var på sätt och vis inte oväntat; trots den ständiga konkurrensen om jobb, finansiering och publikationer är sälj nämligen inte ett område som akademin tränar sina deltagare för. De säljande genrerna som krävs förväntas man greppa implicit och bemästra undan för undan, ungefär som studenter ofta förväntas greppa akademiskt skrivande på grundnivå utan någon egentlig undervisning. 

Jag kunde dock inte riktigt relatera till den här inställningen i gruppen. I en övning visade sig mitt primära så kallade karriärsankare (en kombination av personlighetsdrag, preferenser och prioriteringar) vara “Entreprenörskap och Kreativitet”. På andra plats kom “Ideologi och Förändring”, på tredje “Autonomi och Specialisering”. Nummer två och tre har jag vetat länge, men först på sistone har jag erkänt nummer ett för mig själv. Det ligger nämligen inte för mig att missa möjligheter. Jag ser konstant hur jag tror att saker skulle kunna göras bättre. I stora organisationer som universitet är det inte enbart av godo eftersom övergripande förändring går långsamt och enskilda anställda är mycket begränsade i sitt handlingsutrymme. Jag ser inte något uppenbart alternativ till detta, förutom att jag efterlyser större mod från utbildningsanordnare att stå upp för mänskliga rättigheter och erkänna på institutionell nivå när saker blir fel. 

I ljuset av det här har jag svårt att värja mig för att jag jämte mina insatser i akademin behöver skapa former för att agera mer fritt och självständigt med de kompetenser jag tillägnar mig. Jag anser att kunskap som kan hjälpa samhället också behöver komma till samhället, att vi akademiker med alla nischade förmågor har stort ansvar för att sätta dem i spel så att de gör nytta. Det kan såklart se ut på olika sätt – jag har kollegor och mentorer som är skickliga forskare och gärna skapar underlag och bidrar med insikter som andra roller sedan kan omsätta i praktiska sammanhang. För egen del vill och behöver jag röra mig i flera världar. Ett av kärnbudskapen på workshopen var att vi ska spela på våra styrkor. Forskning är jag än så länge nybörjare i men jag vet vilka mina styrkor är och de handlar om att visa hur saker kan omsättas i praktiken. Kanske är det företagarandan i mina hemtrakter i Kalmar län som inspirerar? Jag känner många här som inte har några högskolepoäng men är mycket utåtriktade och framgångsrikt har drivit flera företag. En sådan förmåga ingår i min definition av framgång. 

En sak som förvånade och muntrade upp mig var att det mest populära karriärsankaret bland oss på gruppnivå faktiskt var “Livsstil och Balans”: inställningen att arbetet bara är en del av tillvaron och att en bana i akademin eller någon annanstans måste vägas mot att leva ett sunt liv i stort. Sett till gruppens sammansättning var det kanske egentligen inte märkligt, för de flesta som deltog var mellan 30 och 40 och tre fjärdedelar var kvinnor (Varför har män så fruktansvärt svårt att vara öppna med när de behöver hjälp? Även på grundnivå är det kvinnor som flockas till studiestödet), men det här är en värdering jag märker allt mer och som jag hoppas kommer att hänga kvar i min generation även efter småbarnsåren. Det är en normförskjutning som jag tror att både akademin och andra branscher skulle må bra av. Samtidigt krävs i så fall erkännanden och förändringar uppifrån i organisationer, så att inte de som utsätts för de mest krävande sociala normerna helt enkelt går ner i tid eller kompromissar på andra sätt för att hinna med medan andra kommer undan med att fokusera på karriären. (Är akademin mogen för samtal om att vilja ha ut olika saker av sitt yrkesliv och att ren forskningskvantitet inte alltid bör premieras och värderas högst? Jag vet inte men vi doktorander inom humaniora och teologi som började förra hösten diskuterade det livligt på seminarierna och var överens om att det borde finnas många sätt att “göra karriär”.) 

Jag är bara i mitt andra år som doktorand och hinner fundera på vägval. Forskarutbildningen är redan väl uppstyrd med kurser, seminarier, resor och datainsamling. Jag har skickliga och empatiska handledare och för mig har det hittills varit en ganska tydligt snitslad bana. När jag tänker så många nya saker redan efter ett år försöker jag att inte fästa mig för mycket vid någon enskild idé, för vem vet vad jag tänker om ytterligare ett eller två år. Jag har i varje fall skärskådat myten att viktiga vägval skulle uppenbara sig vid särskilda tillfällen och sedan påverka resten av ens liv; jag med alla mina privilegier väljer ju varje dag vad jag ska göra och varför. Min drivkraft är att bidra till att sprida kunskap och förståelse så att fler än jag kan få gedigna valmöjligheter.