Jag får panik

För ett tag sedan satt jag på en buss i en universitetsstad och hörde ett samtal mellan två studenter. “Alltså, vi ska skriva tusen ord”, sade den ena. “Hur ska jag skriva tusen ord? Jag får panik. Och den sista frågan fattar jag inte alls. Jag blir sjuk av detta. Jag tror inte hon kommer fatta vad jag skriver.” 

Ropet på hjälp var påtagligt i hens röst, fastän unga människor idag ofta är skickliga på att maskera hur dåligt de mår. Med tanke på ämnena de pratade om tror jag att de läste ett professionsprogram med inriktning mot pedagogik eller socialt arbete. Hur långt de hade kommit i sin utbildning är svårare att gissa, men tvivel på den egna förmågan att skriva tusen ord är kanske troligast på grundnivå. Kamraten ställde följdfrågor och de resonerade om hur de båda skulle göra. 

Det finns en del forskning om studenters hälsa och känsloliv. Det är inte en självklar prioritering att bli expert på som del av de frågor jag sätter mig in i under min forskarutbildning och jag har nog bara läst en studie som berör ämnet i svensk kontext: Bergman & Hessel (2024), som undersöker studenters akademiska transformationer under det första läsåret. Författarna konstaterar att prioriteringar ser mycket olika ut och att vissa studenter utvecklar och ifrågasätter sin världsbild mer än andra. Tvivel på de egna språkliga färdigheterna är dock ett återkommande tema. 

Man ska inte dra för höga växlar på lösryckta citat från människor man inte känner på bussar. Kontexter och förutsättningar är mycket olika varandra och alla behöver prata av sig lite ibland. Men det som yttrades är symtomatiskt för studenters akademiska resor. 

Självklart är hälsan, förhållningssättet och synen på både en själv och normerna i miljön del av ens utveckling. Alla de tankarna går in i varandra på olika sätt och har sin yttersta grund i synen på tillhörighet – vem som duger, vem som hör hemma i akademin och vem som inte gör det. Lika självklart är ansträngning en nödvändig del av att utvecklas – mål vore ganska meningslösa att försöka uppnå utan utmaning på vägen. Men det är utmaningar vi vill iscensätta, inte utmattningar. Studenter ska välkomnas in i diskurs- och praktikgemenskaper och ges goda förutsättningar att visa vad de går för, inte vara rädda för att slås ut för att de inte förstår vad de ska göra eller hur de ska göra det. 

Många miljöer inom högre utbildning är dock inte särskilt omhuldande, eller ens tydliga. När jag arbetade inom studiestöd träffade jag lärare som sade att de inte brukar lägga särskilt mycket möda på instruktioner eller struktur eftersom “studenter ska fatta själva” och “det är ju ändå högre utbildning”. Jag har svårt för när utmaningar inte är del av avsiktlig design utan bara beror på otydlighet, ofta för att lärare har så lite tid och resurser till undervisning. Ibland är det dock uttalat att alla inte hör till eller ska lyckas hur enkelt som helst. På min första dag som student vid Lunds universitet, i januari 2013, gick en ämnesföreträdare fram i aulan och sade till oss som satt bänkade: “Det är svårt att läsa på universitet. Det ska vara svårt att läsa på universitet.” Ett par år senare, när jag satt med i en styrelse för kårens räkning, delade samma institution ut en flera sidor lång lista på saker de hade brainstormat att studenter var dåliga på. Jag önskar nu att jag hade kvar den listan, för i efterhand kan jag skratta lite åt hur färdighetsdiskursen kan slå fel på det sättet. 

Bristperspektiven som genomsyrar högre utbildning i Sverige och globalt behöver dock tas på största allvar. De florerar bland studenter också – “Är universitetslärare verkligen lärare på riktigt, när de inte kan förklara så vi fattar?” – men lärarna har betydligt större institutionell makt och samhällelig status som låter dem sprida sina uppfattningar mer effektivt och omsätta värderingarna i praktiken. Det finns mycket forskning på ämnet vid det här laget, mest internationell men Sverige har också börjat uppmärksamma att vi inte bara ska skärskåda vad studenterna gör. Var möts egentligen de som ställer kraven och de som ska leva upp till dem? Den breddade rekryteringen till högre utbildning i Sverige omges av världsuppfattningar som inte tycks gå ihop. Universitetens kommunikationsavdelningar lägger mycket pengar på att basunera ut “Du behövs” och “Våga satsa”; sedan möts studenter som tror på budskapet av krav de inte alltid kan leva upp till. Den implicita attityden i många lärarkollegier är “Du kan komma som du är, men du måste bli som vi”. Måste man verkligen det för att gå vidare till ett någorlunda kvalificerat jobb? 

Jag önskar studenterna på bussen all lycka till med den ångestladdade uppgiften. Det här inlägget blev faktiskt också ca tusen ord och författades på bara en kort stund – fast jag är en relativt rutinerad skribent, visste vad jag ville kommunicera och hade inte lika tvingande genrerestriktioner att ta hänsyn till. Jag hoppas att samtalet jag hörde var ett ögonblick av tillfälligt tvivel, att uppgiften de talade om i själva verket känns genomförbar och att deras lärare har erbjudit god undervisning i att läsa och skriva akademisk text, med betoning på genrebegrepp och genomtänkt progression under utbildningens gång (även om såväl forskning som min erfarenhet tyvärr starkt talar emot det scenariot). Det finns många människor som aldrig kommer att bli som sina universitetslärare eller utveckla någon särskilt hög akademisk textkompetens med välformaterade APA 7-referenser, men som ändå kan göra stor nytta. Dem känner jag särskilt starkt för, för de bär upp grundläggande samhällsfunktioner som inom vård och förskola och de är ofta mycket motiverade att lyckas med studierna. En språkhandledare som intervjuas i Bayatis avhandling (2014) anser att många nya studenter har blivit lurade att ge sig in i något som de riskerar att inte klara av; utifrån min erfarenhet är vi inte riktigt där än i det stora hela utan jag tror att i princip alla studenter kan klara sina studier med god undervisning, men det finns många samtal som högskolan behöver börja föra. Några av de mest uppenbara frågorna är “Är vi beredda att ta ansvar för alla de studenter vi påstår är välkomna, och vad vill vi att de ska tänka och känna?”

Referenser 

Bayati, Z. (2014). “Den Andre” i lärarutbildningen: en studie om den rasifierade svenska studentens villkor i globaliseringens tid. Doktorsavhandling, Göteborgs universitet. 

Bergman, L. & Hessel, F. (2024). From “Confusion” and “Fear” to “Broadened Horizons.” Studenters’ Transformative Experiences in Two Higher Education Contexts: Argentina and Sweden. Journal of Transformative Education, 22(2), ss. 137–156.