Nu är den här igen – bristdiskursen

“Nu är de här med en ubåt igen”, säger Knut Agnred i TV-serien Macken från 1986. “Ryssarna”, förtydligar han. ”En torped – SÅ ba. Det skulle få slut på’t.” Han visar med hela armen. Han föreställer en militärt överintresserad person (MÖP), även om jag har förstått att rysskräcken sannerligen var närvarande i samhället under 80-talet. Vad har präglat högre utbildning under 2000-talet? Jag parafraserar Agnred: “Nu är de här med debattinlägg igen. Bristdiskursen.”

“Larmet” kallas det i SvD:s rubrik men är det verkligen ett larm när samma klagomål dras upp för femtioelfte gången? Vi är i fritt fall, studenter kan inte läsa och skriva. Men debatten åstadkommer inget för alltjämt lyser de helt grundläggande resonemangen med sin frånvaro. Det står ingenting om den breddade rekryteringen och dess politiska syfte, att främja demokrati och integration. Det görs ingen analys av hur väl tankarna om “den öppna högskolan” (Prop. 2001/02:15) har fallit ut i Sverige, vilket ansvar lärosätena själva har tagit under de senaste tjugo åren och hur verksamheterna stämmer överens med forskning om vad faktiskt fungerar för att erbjuda så många i samhället som möjligt likvärdiga villkor. Det talas inte heller om hur reformerna ovan har sammanfallit med systematisk urholkning av resurser till undervisningen, som innebär att många studenter numera får bara några få timmar med sina lärare i veckan och lämnas mer eller mindre vind för våg att läsa akademiska texter på egen kammare resten av tiden.

Även data som stödjer själva tesen att studenterna blir sämre lyser som vanligt med sin frånvaro i debatten. Istället baseras narrativet på lärares upplevelser och känslor. Malmström (2017) har skrivit en hel avhandling om den här bristdiskursen om studenters färdigheter som universitetslärare reproducerar i medier. En uppmärksammad debattomgång ägde rum i dagstidningarna 2013, då min generation av nya studenter beskrevs som en “förlorad generation” och “katastrofgeneration”, med “kognitiva glapp” och “13-åringsnivå”. Detta ska ha hindrat oss från att prestera på de nivåer vi borde. Det är inget vidare välkomnande till högre utbildning att beskrivas så nedlåtande. Det är enligt mig inte såhär högre utbildning vinner och förvaltar förtroende, och det står i skarp kontrast till de säljande, självförverkligande diskurser som studenterna övertygas av i marknadsföring när de ska välja lärosäte. Bristdiskursen om studenters färdigheter är inte på något sätt begränsad till Sverige och svenska lärosäten, utan är ett globalt utbrett fenomen bland universitetslärare (se t.ex. Hyland & Shaw 2014). Malmström, som gör en diskursanalytisk studie av föreställningarna, påtalar att debattinläggen gemensamt bildar en intertextuell väv där lärare tar stöd i varandras upplevelser och samtidigt påverkar hela samhällets uppfattning om vad som egentligen sker i högre utbildning.

Edlund, Engström, Lennartson-Hokkanen och Westman (2024) konstaterar att bristdiskursen har två huvudsakliga budskap: 1) Studenter presterade bättre förr, och 2) De upplevda problemen kan lösas, men ska lösas av någon annan än högskolan. Det förstnämnda finns det inga belägg för i forskning, det sistnämnda tyder på bristande förståelse för sin egen yrkespraktik. Färdigheter som akademiskt läsande och skrivande är inte generella färdigheter utan ämnesspecifika praktiker. Det är mycket stor skillnad på vad som förväntas av studenter och texter inom olika akademiska discipliner. Det här är inte svårt att ta reda på, för forskare i Storbritannien, USA och Australien har forskat om och påtalat detta i decennier (se t.ex. Wingate 2015 för en översikt). För mig är det häpnadsväckande att lärare och forskare i högre utbildning inte verkar göra en snabb sökning och ta stöd i den forskning som finns innan de ger sig i kast med att undervisa heterogena studentgrupper. Enligt mig är det nämligen varje lärares uppgift att göra en så väl underbyggd lärargärning som möjligt, för sin egen skull och för sina studenter. Det är ännu mer häpnadsväckande att debattörerna skriver under på sådana här uttalanden när de inte tycks vara insatta i forskningsläget. Men spelar det någon roll när de i SvD positioneras som “Lärare på flera svenska toppuniversitet”? Legitimiteten räcker och blir över.

Jag säger inte att glädjebetyg från gymnasium och komvux inte existerar. Men även om vi ignorerar årtionden av forskning för ett ögonblick och jag är lika anekdotisk som lärarna i debatten så är det än så länge inte ett stort problem för högskolan. I mina studiestödjande roller på olika lärosäten har jag handlett hundratals examensarbeten och hemtentor från olika akademiska ämnen, och till och med bland studenter som söker upp studiestöd är det mycket ovanligt med så låg generell språknivå att vi kan tala om ”högstadienivå” som görs i debatten. Långt vanligare är att studenter inte får tillräcklig undervisning i högre utbildnings ämnesspecifika språk och genrekonventioner. De förstår inte vad det är de ska kommunicera och varför. Vad är relevant kunskap i det här sammanhanget och hur ska jag visa den i relation till vad min lärare efterfrågar?

I artikeln i SvD kommer några röster till tals som skiljer sig från resten. Erika Sturk vid Umeå universitet och Fia Christina Börjesson vid Chalmers påtalar att akademiska färdigheter är situerade i akademin, ingen annanstans. Studenter söker inte till högskolan för att de redan kan utan för att de ska lära sig nya saker. Ska det ligga något i ideologin bakom den breddade rekryteringen duger det inte att skylla allt på gymnasieskolan, precis som det är föga klädsamt för gymnasieskolan att skylla på grundskolan. Tvärtom har varje nivå i utbildningssystemet ansvar för att möta de elever och studenter som är behöriga och har sökt sig dit. Alla inlärare är inte likadana utan behöver olika former av stöd. Skillnaderna stämmer vidare väl överens med elevers och studenters sociala klass och etniska och språkliga bakgrund, vilket gör utbildningssystemets kompensatoriska uppdrag avgörande för att vi överhuvudtaget ska kunna kalla oss för en demokrati (Fairclough 2015). 

I det forskningsbaserade initiativet Skrivlyftet vid Mittuniversitetet ligger pedagogiska utvecklare i framkant och har satt lärarna i språkverkstäder istället för studenterna. Det har uppskattats i kollegierna och gett goda resultat – antologin om projektet är fritt tillgänglig för den som vill veta mer. Studenter som rekryteras från hela samhället behöver ingå akademiskt lärlingskap – kan lärare inte explicit socialisera in dem i sina ämnens normer så kommer alla att lyckas sämre än de borde och många kommer inte att lyckas alls. Att lärare kan göra detta förutsätter att de har god förståelse för sina egna discipliners praktiker och genrekonventioner. Ofta är sådan kunskap dock alltjämt tyst och känns ovan att uttrycka, implicit införlivad i varje framgångsrik lärare och forskare som en del av att ha vistats och lyckats i miljöerna där kunskapen används. Malmström (2017) påtalar att debattinlägg som det som nu är på tapeten sällan skrivs och undertecknas av språkvetare. Jag efterlyser fler socialt intresserade språkvetare i de här debatterna, som faktiskt kan skilja på begreppen och relatera det till vad som har skett i samhället.

I mitt arbete inom studiestöd utvecklade vi arbetssätt som påminde om Skrivlyftet. Vi erbjöd bland annat språkutvecklande seminarier som skulle hjälpa universitetslärare att skriva mer begripliga och ändamålsenliga responskommentarer till studenter. Seminarierna var riktade till adjunkter som i övrigt inte alltid fick mycket till fortbildning och stöd i sina anställningar, men även en del prestigelösa lektorer såg sina behov och anmälde sig till träffarna. Det var mycket uppskattat och mina kollegor som fortfarande arbetar i de rollerna har fortsatt utveckla verksamheten. På sådana seminarier för lärare kan olika åsikter om breddad rekrytering yttras. Det ska de såklart få göra, för var ska man få tycka olika och pröva argumenten om inte i akademin? I framtiden har politiken kanske tagit en helt annan riktning och då är det det som gäller. Men så länge ”den öppna högskolan” är den officiella policyn och lärosätena lägger förmögenheter på att basunera ut att alla studenter är välkomna så ska de också vara det. Dubbelmoral tror jag att vi är många som inte tänker stå för vid institutioner som ska verka för kunskap och sanning.

“Forskning och praktikutveckling – SÅ ba. Det skulle få slut på’t.” Eller? Går det att råda bot på bristdiskursen? Vi som undervisar i högre utbildning kan vara hur frustrerade vi vill över att vi inte räcker till för att hjälpa de studenter vi rekryterar. Själv har jag ett trettiotal studenter på en kurs den här terminen och bara två timmar schemalagd tid i veckan. Det är mycket utmanande att vara en god mentor och förebild med de förutsättningarna. Men vi ska sparka uppåt, inte nedåt mot någon annan instans. Vi ska säga till våra prefekter när vi har för få timmar i våra kurser för att leverera kvalitet. Vi ska dryfta med varandra hur utmanande det är att ha så många och så olika inlärare i ett enda klassrum. Vi ska vara öppna med att vi kanske saknar kompetens att avgöra vad en rimlig anpassad examination är när en student har funktionsnedsättningarna X och Y. Vi ska föra oväsen tills något händer, men inte på det sätt som dagstidningarna törstar efter. Studenter är produkter av sina miljöer och privilegier precis som lärare är produkter av sina. I våra högstatusroller har vi ett enormt ansvar för hur samhället uppfattar både högre utbildning och våra studenter, och vi uppfyller det inte genom att skylla ifrån oss.

Nu i november kör jag datainsamling till min pilotstudie inom ramen för avhandlingsarbetet. Jag träffar universitetslärare som verkligen bryr sig om sina studenter, som har resursperspektiv på deras olika färdigheter och själva känner ansvar för utbildningars kvalitet. Jag tror att de flesta av oss som undervisar i högskolan egentligen vill arbeta så. Låt inte den missnöjda minoriteten sätta tonen.

Referenser

Edlund, A-C., Engström, A., Lennartson-Hokkanen, I. & Westman, M. (red.) (2024). Skrivlyftet vid Mittuniversitetet – akademisk litteracitet i praktiken. Mittuniversitetet. Open Access.

Fairclough, N. (2015). Language and Power. 3 uppl. Routledge.

Hyland, K. & Shaw, P. (red.) (2014). The Routledge Handbook of English for Academic Purposes. Routledge.

Malmström, M. (2017). Synen på skrivande. Föreställningar om skrivande i mediedebatter och gymnasieskolans läroplaner. Doktorsavhandling, Lunds universitet.

Wingate, U. (2015). Academic Literacy and Student Diversity. The Case for Inclusive Practice. Multilingual Matters.