Människans roll

Jag såg den här artikeln i DN nyligen. AI gör att bara muntliga prov är möjliga. Attityderna som uttrycks stämmer med mina erfarenheter av hur universitetslärare tenderar att se på AI och kunskap. Det finns flera bra poänger i texten men ingen som jag kan se stödjer tesen i rubriken, att bara salstentor och muntor skulle vara möjliga i framtiden. Jag ser det som en artikulation av en nostalgi- och förfallsdiskurs, som är sammanvävd med bristdiskursen. Hotet från AI spetsas till av att författaren i sin undervisning använder en svart tavla med kritor och våt svamp. (Detta resonerar förmodligen med DN:s läsare och deras uppfattningar om gedigna utbildningspraktiker och rollen de kan tänkas spela för samhällelig stabilitet – enligt tidningens egen statistik är nämligen mer än hälften av dess läsare över 60 år.) 

Jag instämmer helt i utläggningen om att människan och människans originalitet fortsatt kommer att vara central. Jag tror många av oss är trötta på uppenbart AI-genererade texter, bilder och filmer (så kallad slop) som i allt högre grad fyller reklam och sociala medier. Jag förstår dock inte kopplingen till undervisningskontexterna som beskrivs. Hotet som jag ser det består i att inte inkorporera AI i undervisningen.

Den artificiella intelligensens snabba utveckling de senaste åren ställer högre krav på mänsklig intelligens och mänskliga kunskapspraktiker, inte lägre. Vi är ännu inte på ett stadium rent tekniskt där språkmodeller kan ersätta mänskliga lärare och handledare men vi har gott och väl passerat gränsen där vem som helst kan använda tekniken i många olika syften. En del benämner vår era post-truth. Vi har alltid behövt förhålla oss till att saker vi hör och ser kanske inte är sanna, men förr kunde det räcka med press från och respekt för auktoriteter och majoriteter för att vi skulle köpa en viss världsbild. Nu förväntas vi tänka så mycket själva och har dessutom tillgång till massvis med information och då måste det osanna göras mer övertygande. 

Människor, gamla som unga, behöver rustas för en tillvaro där ”kunskaps”-produktion inte nödvändigtvis står på demokratins sida. Det lyckas vi inte med genom att sticka huvudet i sanden i högre utbildning och tro att katederundervisning är det enda gångbara och att teknikbubblan kommer att spricka. Vad sänder det för signaler till studenter att det första vi tänker på när vi hör ”AI” är hur vi ska hindra den lata och omoraliska ungdomen från att fuska? Jag anser att vi borde tänka ”Hur rustar vi oss själva och varandra för att förhålla oss till och använda de verktyg som oundvikligen kommer att påverka vår verklighetsuppfattning?” Jag anser inte att det handlar om att ha “mist all vett och sans”, men skribenten berättar inte heller vad eller vilka han syftar på med det. 

Vi är inte enbart hänvisade till salstentor och muntor med våra studenter. Vi kan utforma lärandemoment och examinationer där AI är en självklar möjlighet på flera sätt. Det har jag själv gjort i olika kurs- och handledningssammanhang och det har gett upphov till utmärkta reflektioner och nya insikter hos studenterna. Det här har jag sagt innan och jag står fast vid det: kan AI användas för att ”vilseleda” vid en examination är examinationen kanske inte särskilt meningsfullt utformad. Vad är människans roll jämte robotens? Jag tror inte att den är att ta ”genvägar” till kunskap, som den ursprungliga artikeln antyder. Jag tror att den behöver vara mer aktiv, kritisk och ansvarstagande än någonsin tidigare. 

Men så länge utbildningssystemet och i synnerhet akademin ser tekniken som ett hot och bannlyser den från undervisningen istället för att införliva den kommer den också att användas av endast vissa individer istället för att gagna allas lärande och lyfta pedagogiken. Ja, AI är ett vapen, men den kan också vara en sköld. Vi kan ha en pedagogik där mänsklig intelligens sätter artificiell intelligens i arbete i goda syften och samtidigt övervakar och korrigerar vad den gör. Så ser arbets- och vardagslivet redan ut och det kommer inte att försvinna. För mig är det inte konstigare än att jag bor på landet och behöver en bil, men har ansvar för att framföra den på ett säkert sätt och i rätt körfält. Hur man gör det lärde jag mig på en trafikskola, där de inte stack huvudet i sanden och gav upp bara för att vissa körde för fort eller körde på människor med avsikt. Jag har körkort och måste få axla det ansvaret – jag kan inte ha mina gamla trafiklärare med dubbelkommando bredvid mig varje gång jag ska åka och handla bara för att jag skulle kunna göra fel.

Jag tycker också att vi ska göra mesta möjliga av tiden vi faktiskt får träffa studenterna, men med dagens resurstilldelningssystem är det väldigt få timmar i veckan inom humaniora. Studenter kan visa vad de går för även i uppgifter de utför enskilt utan läraren i rummet. Det jag reagerar starkast på här är nog den trista människosynen, att de som har svårt att greppa stoffet och praktikerna skulle löpa särskild risk att frestas till genvägar. Jag har arbetat med de studenter som haft svårast att förstå och lyckas och min bild är inte alls att de gärna tar genvägar till kunskaper eller vilseleder avsiktligt. Snarare är det redan högpresterande studenter som använder AI mest, och ofta utan att deras lärare misstänker något. Detta är inte demokratiserande utan fördjupar de redan stora klyftorna mellan människor med olika privilegier. 

Att ta ansvar för högskolans demokratiska uppdrag i det här avseendet vore att sätta vapnet i händerna på alla och visa att det också är en sköld, ett kraftfullt om än begränsat hjälpmedel och ett vaccin mot att utnyttjas och vilseledas. Men då behöver lärare själva vara säkra på tekniken – eller trygga med att vara osäkra och behöva famla lite i blindo, vilket alla akademiker borde vara.