Både Internet och bokmarknaden är fulla av moderna tänkare med mer eller mindre användbara perspektiv. Enligt mig tar få ett så humanistiskt grepp om komplexa sociala frågor som Simon Sinek. Han är en brittisk-amerikansk antropolog och vill man ha en enkel beskrivning av vad han gör kan han kanske främst kallas verksamhetskonsult. Jag såg ett program med honom för första gången 2018 och då handlade det om arbetsplatskultur, vilket är ganska typiskt när han är inbjuden. Sinek har sagt att han i grunden inte bryr sig om organisationer och att de på papperet ska lyckas med det ena eller andra – det han bryr sig om är människorna i organisationerna. Att förbättra arbetsplatser är för honom ett led i att göra människor lyckligare överlag och därigenom på sikt bidra till en bättre värld. För mig bidrar hans antropologiska skolning till budskapet och trovärdigheten; det blir inte som det ofta kan bli när glättiga och lite ytligt kunniga konsulter ska komma in och säga något inspirerande om ledarskap som sedan är svårt att omsätta i praktiken.
Sinek slänger sig med en del användbara termer och inte minst uppskattar jag tankarna om det han kallar finite kontra infinite game (2019), begrepp som tidigare populariserats av religionshistorikern James Carse. Sinek konsulterar åt företag inom den amerikanska affärsvärlden, inklusive jättar som Apple och Microsoft, och där föreläser han om de här sätten att se världen och hur insikterna kan gynna ens verksamhet. I ett finite game känner spelarna till varandra och är överens om spelets mål, och reglerna är bestämda på förhand. Det här stämmer in på idrott men även på kortsiktiga satsningar som organisationer gör; spelet tar förr eller senare slut och det går att mäta vem som har vunnit. Ett infinite game har å andra sidan både kända och okända spelare, och fler kan ansluta efterhand. Målet är att vara kvar i spelet så länge som möjligt. Enskilda spelare kan dessutom förändra reglerna under tiden och välja att spela på nya sätt, oavsett hur andra gör.
Sinek menar att vi befinner oss i infinite games varje dag. Han ger exemplen att det inte går att “vinna en karriär”, “vinna i utbildning” eller ens “vinna i affärer”. Han poängterar dock att många inte förstår vad de spelar för spel; de befinner sig i ett infinite game men de har ett finite mindset. Detta får förutsägbara resultat för en verksamhet: mindre tillit, mindre samarbete, mindre innovation. Som vanligt tänker jag koppla det här till högre utbildning; jag hävdar att det här sättet att tänka utan problem kan och bör tillämpas. Att rekrytera studenter är ett finite game – det finns ett tydligt slut och vi kan mäta om vi lyckas få bra antagningsstatistik. En del människor har som sina jobb att helt enkelt rekrytera studenter, genom att artikulera diskurser som utlovar det ena och det andra. Men att sedan tillhandahålla högkvalitativ undervisning och inkluderande och demokratiska miljöer är infinite. Det handlar om att hålla sig kvar i ett spel där reglerna och förväntningarna hela tiden förändras. Akademin kan inte ha en statisk självbild när samhället sedan länge har förändrats i grunden och fortsätter göra det.
Den breddade rekryteringen bygger på uppfattningen att högre utbildning har ett demokratiskt uppdrag och ett särskilt ansvar för integration. I det sena 1900-talets utredningar om att motverka den sociala snedrekryteringen artikulerades en demokratidiskurs om alla människors rätt till utbildning och i längden maktpositioner i samhället, oavsett deras sociala och etniska bakgrund (Unemar Öst 2009). Det här är inte på något sätt unikt för Sverige utan lärosäten i engelskspråkiga delar av världen har breddat sin rekrytering sedan länge och i många omgångar för att nå marginaliserade grupper. Trots det kämpar såväl svenska som brittiska och amerikanska universitet med tillgänglighet och lika villkor i praktiken. Systemen premierar nämligen inte medmänsklighet, transparens – eller ens gemensamma värderingar som håller över tid och tillåts styra arbetet. På ytan lägger lärosäten mycket tid och resurser på formaliserade mål som låter bra politiskt men i praktiken inte nödvändigtvis sipprar ner till den faktiska verksamheten och påverkar studenter och anställda.
Forskare uppmanas av systemen att spela finite games: högst impact factor vid pensionen vinner. Undervisning, samverkan och att stå upp för värderingar är helt enkelt inte lika meriterande. (Det här är rent ut sagt förödande och akademins gödande av individens ego förtjänar ett eget inlägg vid tillfälle.) Situationen är dock knappt bättre för lärare som har fokus på undervisning i sin tjänst. Trots stora studentgrupper med många olika behov minskas anslagen kontinuerligt och samma kurs ska klaras av på färre timmar. Termin till termin handlar det främst om att hålla sig flytande och kunna stå för det vi gör – samtidigt som vi behöver förhålla oss till nya utmaningar, som att just nu utveckla undervisningen så att den är meningsfull trots AI-verktygens utveckling. Jag har alltid antagit att vi som arbetar i högre utbildning är här för studenternas skull, men det är inte vad systemen säger. Visst finns det ett marknadstänk och vi basunerar ut att vi tillhandahåller en student experience (Temple et al. 2016) men vad innebär den egentligen? Vilka villkor har vi att möta samhällets förväntningar och vilken syn har vi på människor och på praktikerna som kan styra på hela lärosäten eller i enskilda korridorer?
Hierarkier skyddar människor även när de har fel, och bestraffar människor även när de har rätt. Tolerans för maktmissbruk fungerar dock inte i infinite games utan saboterar hela organisationer och deras trovärdighet. Att hålla spelet igång oändligt är ett paradigmskifte där vi slutar göda egot. Det förutsätter stor frihet och att tro det bästa om varandra – men också fullständig transparens och att slå ner på skadligt beteende när det är nödvändigt. Men, ”När människor är rädda vill de lägga locket på”, sade en kollega till mig i Lund när vi utbytte erfarenheter för ett tag sedan. Det kommer ta tid att ställa de här strukturerna till svars. Samtidigt måste vi försöka, så länge det är ett politiskt faktum att högskolan har ett demokratiskt uppdrag att verka för rättvisa, mångfald och integration. I de diskurserna är den personliga och institutionella prestigen akademin fortfarande håller så hårt i irrelevant.
Referenser
Sinek, S. (2019). The Infinite Game. Portfolio/Penguin.
Temple, P., Callender, C., Grove, L. & Kersh, N. (2016). Managing the student experience in English higher education: Differing responses to market pressures. London Review of Education, 14(1), ss. 33–46.
Unemar Öst, I. (2009). Kampen om den högre utbildningens syften och mål. Doktorsavhandling. Örebro universitet.
Kristoffer Holmquist 