Studieteknik

Att jag predikat god studieteknik för studenter i mina olika roller och under flera års tid har absolut inte varit någon garanti för att jag själv ska ta mig an forskarutbildning på ett rationellt eller effektivt sätt. Men jag tror vissa saker hjälper. Det finns erkända strategier för att dels fokusera på rätt delar, dels få mer gjort. Jag är inställd på att det kan komma mer intensiva perioder under mitt arbete med avhandlingen men hittills tar jag alltid helt ledigt på kvällar, helger och semesterdagar, och med gott samvete. 

Som doktorand har jag en prioritering som är överordnad alla andra: att färdigställa en acceptabel doktorsavhandling inom tidsramen. En kollega skojade en gång om att det dock inte är “något krav” att bli färdig – men det vore enormt tråkigt att inte bli det när man får en offentligt finansierad lön i fyra år eller mer och så många människor engagerar sig så djupt i ens arbete på olika sätt. En avhandling á 180 hp och godkända kurser á 60 hp är vad forskarutbildningen rent formellt kräver. Sedan tillkommer vissa institutionella förväntningar – mer eller mindre tydligt uttalade – som att även presentera på seminarier, delta i konferenser, åka på internationell mobilitet och bidra till forskningsmiljöer på diverse andra sätt. Utöver forskarutbildningen kan doktorandtjänsten rymma institutionstjänstgöring och eventuella förtroendeuppdrag. Det är kort sagt många trådar att förhålla sig till. 

På vissa sätt har jag hjälpts av att ha förhållningssätt till en yrkesroll med mig sedan innan – jag sparar tid och energi på att det finns många saker som jag inte behöver känna mig främmande för, som samspel med kollegor och chefer, statlig värdegrund, vissa administrativa system med mera. Det är även en stor fördel för mig att jag har undervisat studenter tidigare. Men så finns det annat som är väldigt annorlunda i min nuvarande roll, framför allt synen på arbetstid. I min senaste anställning före doktorandtjänsten hade jag flextid – jag klickade på en digital stämpelklocka när jag började jobba och igen när jag slutade. En del kollegor kritiserade det systemet för att vara ett uttryck för övervakning som bottnade i en negativ människosyn och jag förstår den kritiken. Samtidigt var det till hjälp för mig och mina närmaste kollegor som stöttade studenters språk- och litteracitetsutveckling när vi behövde sätta gränser för oss själva. Behoven var enorma och hade vår arbetstid inte styrts så noggrant hade vi nog kunnat arbeta alldeles för mycket. 

I min nuvarande roll har jag ingen sådan stämpelklocka som kontrollerar att jag inte går för många timmar plus eller minus, utan jag har ett visst antal timmar i min tjänst per år och får veta hur många av de timmarna jag tilldelas till min institutionstjänstgöring varje termin, som undervisning. Exakt hur många timmar jag sedan lägger på min undervisning eller hur många timmar jag lägger på andra arbetsuppgifter detaljstyrs inte. Det trivs jag bra med som helhet och jag skulle inte önska mig ett mer övervakat system. Samtidigt är risken för gränslöshet överhängande. Det är helt upp till mig att jag utför ett arbete jag kan stå för på mina max 40 timmar i veckan. (Det är för övrigt nog så mycket tid att binda upp i en enda roll – jag är kritisk till 40-timmarsveckan, en arbetsnorm som förutsätter en hemmafru och har spelat ut sin roll. Men det är ett annat inlägg.)

Jag måste helt enkelt sätta mina egna strukturer. Självklart finns det en hel del böcker och andra resurser att inspireras av på den här fronten. Som exempel skiljer jag djupare arbete från ytligare arbete. Djupare arbete – jag lånar termen av professor Cal Newport – lägger jag främst på morgnar och förmiddagar och det inbegriper sökning, läsning, skrivande och dylika kognitivt krävande uppgifter. Jag avgränsar mitt djuparbete till 30- eller 40-minuterssessioner och ofta lyssnar jag på instrumental musik under tiden. När tiden har gått ringer en klocka och då reser jag mig från skrivbordet och hämtar te, tar en promenad eller klipper gräset. Efter en stund sätter jag igång en ny session. Det här är pomodoro-teknik och det är inte komplicerat; med en skarp uppdelning mellan djuparbete och ytligare arbete eller pauser är jag långt mer effektiv än om jag arbetar mer planlöst och finner mig i att emellanåt distraheras. 

Den här skylten sitter på dörren till mitt arbetsrum hemma. Jag menar allvar, stör mig endast om det är något roligt på gång. 

På eftermiddagar är jag i regel inte lika skärpt och då tar jag itu med ytligare arbete som kursadministration, kommunikation med andra medarbetare och planering i min kalender. Hittills har min undervisning legat sent på eftermiddagar, t.ex. kl. 15 eller 16 och framåt, och då är det ofta behagligt att ha vilat hjärnan lite med rutinarbete eller tagit längre raster så att jag är pigg igen när jag ska träffa studenterna.

I en textburen kunskapsorganisation som ett universitet har jag funnit att det är enormt viktigt att kunna sålla mellan vad som är viktigt och kräver min uppmärksamhet och vad som inte gör det. Informationsflödet är nämligen obevekligt. Jag får säkert inte på långa vägar lika många mail och notiser som mina mer seniora kollegor som har viktiga roller på olika organisatoriska nivåer, men jag tar ändå emot en hel del information som inte nödvändigtvis är relevant för min roll eller för det jag arbetar med. Skriver jag upp mig på en seminarieserie kanske jag även börjar få reklam för tjänster eller spännande konferenser på andra sidan jorden – det är såklart praktiskt för den som vill sprida något att ta en existerande maillista med många namn på. Men högre utbildning rymmer så många olika verksamheter och initiativ och det går inte att nappa på allt jag skulle kunna engagera mig i. Det finns uppenbarligen andra som hanterar de frågorna och jag har oftast fullt upp med att göra skillnad på mina egna fronter. 

Jag är noga med att lägga ner tid. Samtidigt var ett av de första och mest övergripande råden jag fick som ny doktorand att sluta sätta likhetstecken mellan hur mycket tid jag lägger ner och hur effektiv jag är – kunskapsarbete går inte att mäta på det sättet. Det sägs till exempel av Åsa Burman i den sympatiskt namngivna boken Bli klar i tid och må bra på vägen. Jag tror det ligger mycket i det och för att studieteknik ändå ska vara till hjälp tror jag att vi måste göra skillnad på att vara, med engelska termer, efficient och effective. Det är möjligt att den distinktionen görs på fler språk. På svenska gör vi den tyvärr inte på ordnivå, och jag har många gånger tidigare varit efficient i det jag gjort men inte nödvändigtvis gjort det som hade varit mest effective. Dels kanske jag inte har arbetat så smart som jag hade kunnat, dels kanske jag inte ens har gjort rätt sak för att jag har missförstått en instruktion eller inte hittat den bästa utgångspunkten till att börja med.

Det leder fram till mitt viktigaste tips för att få rätt saker gjorda på ett smart sätt: ta hjälp ibland! En sida av att ha verkat på andra arbetsplatser innan jag blev doktorand är att jag ser det som självklart att både jag och arbetsgivaren har ansvar för att jag ska ha goda förutsättningar att utföra mina arbetsuppgifter. Därför frågar jag när jag undrar något men inte lyckas ta reda på svaret själv – vare sig det handlar om att jag då vänder mig till mina handledare, min närmaste chef, min forskarutbildningsprefekt eller någon annan. Vad jag än undrar eller har problem med så finns det garanterat någon som är specialiserad och kan svara. Jag är även ganska frimodig med att ta kontakt med forskare och experter i andra organisationer och be om råd, till exempel om jag har frågor om något de har publicerat. Jag har sökt mig till min roll frivilligt och ska ta ansvar för att förvalta min tid och andras förtroende, och då måste jag emellanåt våga visa att jag ännu inte har förstått allt eller närmat mig en uppgift på bästa möjliga sätt. Det gör ingen hela tiden – det är därför doktorsavhandlingars förord nästan utan undantag uttrycker tacksamhet för skarpsinniga handledare och andra generösa läsare och diskussionspartners. För egen del behöver jag båda delar, tydligt åtskilda: djuparbete och tid att tänka, och i lika hög grad engagerade samtal som leder till insikter jag inte hade uppnått själv. 

Lästips om arbete och produktivitet 

Burman, Å. (2016). Bli klar i tid och må bra på vägen: handbok för doktorander. Natur & Kultur. 

Larsson Heidenblad, D. (2023). Ta din tid: gör mindre men bättre. Volante. 

Newport, C. (2016). Deep Work. Rules for focused success in a distracted world. Little Brown.