I min uppfattning om både högre utbildning och världen i stort är det helt grundläggande att kännas vid att vissa människor har fler fördelar och mer inflytande än andra. Jag brukar kalla det för privilegier. Privilegier går i arv från föräldrar till barn och kan utväxlas som tjänster eller tecken på lojalitet mellan vänner och kollegor. Som straight, vit, neurotypisk man från en akademisk familj i Sverige på 2000-talet är jag en av de mest privilegierade människor som funnits. Det har alltid varit praktiskt för mina lärare, för jag har passat in i normen. Utbildningssystemet, från grundskola till högskola, är utformat av och för vit intellektuell medelklass. På många sätt har jag varit en typisk elev – och senare student.
Jag tog ett nummer av studenttidningen Lundagård när jag var på institutionen senast. Jag vill se vilka diskurser som uttrycks bland studenter och det här temanumret väckte min nyfikenhet: en (o)typisk student.
Syntolkning: Lundagård nummer 2 år 2025. På framsidan går en högtidsklädd student framför Lunds domkyrkas fasad, men vi ser också en barnvagn.
På sistone har jag läst en del forskning om idealstudenten och den implicita studenten (Andersson et al. 2024; Ulriksen 2009; Wong & Chiu 2021) . Jag är inte i närheten av att tänka färdigt och formulera en uppfattning om det här men det handlar om dels vilka egenskaper och beteenden som universitetslärare vill se hos sina studenter, dels vilka uppfattningar som studenter själva har om “vad” och “vem” de egentligen borde vara för att passa in i akademin.
Lundagårds rapportering om den (o)typiska studenten är ett viktigt komplement till vad forskningen säger. Enligt studierna ovan vill lärare till exempel i allmänhet se att deras studenter uppvisar ansvarskänsla, disciplin, lydnad och respekt. Hur sådana dygder ska ta sig uttryck är det de vita akademikerbarnen som redan vet eller kan gissa sig till – lärare kan därför i synnerhet uppfatta minoritetsstudenter som ostrukturerade eller respektlösa, just för att de inte gör samma förgivettaganden och inte har lärt sig spela samma sociala spel. Det är ett stort problemområde som jag inte fördjupar mig i nu. Det intressanta med Lundagårds temanummer är att berättelserna visar sidor av studenters tillvaro som jag tror att många lärare i högre utbildning överhuvudtaget inte tänker på.
Förutom all byråkrati bakom pedagogiskt stöd för särskilda behov, ny infrastruktur för studentlån för att laga trasiga datorer, en herre som har studerat i femtio år och skildringen av ett kristet studenthem där jag själv bodde i några terminer så går tidningen in på vardagen som student och förälder. Mödrar i ungefär min ålder intervjuas om hur de får ihop tillvaron med både familj och studier. Det finns saker som är bra men också mycket som visar på att universitetsstudier fortfarande egentligen inte är riktade till målgruppen. “Min mammaroll kommer före allt”, säger en av mödrarna. “Före att plugga, före jobb, före allt” (Tham & Nycander 2025). En annan har fyra barn i åldrarna 3–9 och framhåller att hon inte är på långa vägar lika fri och flexibel som sina 22-åriga kurskamrater som bor i studentlägenheter och planerar sina liv efter eget huvud. Barn tar oerhört mycket tid och energi i anspråk, även på relativt odramatiska dagar. Och att behöva vara hemma med sjuka barn kan fullständigt sabotera till exempel en praktiktermin som bara tillåter ett visst antal frånvarodagar (och ett begränsat antal försök innan man diskas från att slutföra programmet, till skillnad från alla andra typer av examinationer). Då är man som förälder helt beroende av att en partner eller någon annan kan vara hemma med barnen.
Den typiska studenten är fortfarande nyexad från gymnasiet, flyttbar och formbar, med huvudet på skaft och inga åtaganden som prioriteras högre än studierna. Och visst kan man fortfarande beskriva en stor del av studentunderlaget så men långt ifrån alla. Det har blivit särskilt tydligt för mig det här läsåret, när jag har undervisat på Lunds grundkurs i svenska som andraspråk. Våra SvA-kurser går på distans och schemaläggs sent på eftermiddagen, vilket har bidragit till att de har mycket hårdare söktryck än de flesta andra kurser inom svenska och andra nordiska språk. Många av mina studenter är mitt i livet och redan yrkesverksamma, vissa så uppbokade med arbete och familj att de inte ens kan komma på mina seminarier. Delvis därför har jag försökt ha ett så flexibelt upplägg jag kunnat, med inspelade föreläsningar, gemensamma anteckningar och icke examinerande träffar som man helt enkelt deltar på om man har möjlighet. Jag vet mycket väl att jag är långt ner på priolistan för många av mina studenter, oavsett hur bra jag tycker att min kurs är.
Jag hör retoriken om att Lund är ett “campusuniversitet” men det grundar sig i symbolik om vad en del människor vill att ett så gammalt lärosäte ska vara. När man tittar på vad vi faktiskt erbjuder ser verkligheten inte ut så längre. En oerhört stor del av våra kurser och program är distanskurser och erbjuds på flexibla villkor. Vi behöver mer än någonsin vara ad utrumque, beredda på bådadera – att möta människor både på campus och i resten av världen, och att möta människor som kommer in i studierna med väldigt olika uppfattningar och förutsättningar. Vi har ett brett studentunderlag med föräldrar, tonåringar, rullstolsburna, pensionärer, andraspråkstalare, dyslektiker, syn- och hörselskadade, människor som haft akademiker i släkten i århundraden och människor som inte varit säkra på hela grejen med att läsa vidare. Ja visst är det utmanande, och med vårt nuvarande system där budgeten snävas åt för varje år kommer det förr eller senare att bli omöjligt. Det är därför vi ska, som sagt, sparka uppåt och inte nedåt. Det finns fortfarande narrativ om att akademin är en prestigefylld och privilegierad arbetsplats som vi nog inte gärna talar illa om men jag hör allt fler lärare i högre utbildning yttra sig lika kritiskt om villkoren som lärare i skola och förskola har gjort länge. Det är en välkommen utveckling som jag hoppas kommer att växa och bidra till helt nödvändiga förändringar. Samhället har nämligen kommit hit, vilket var hela poängen med den breddade rekryteringen.
Referenser
Andersson, C., Engström, L., Severinsson, E. & Tanderup Linkis, S. (2024). “Vad förväntas av en?” Upplevelser av “idealstudenten” och mötet med universitetet. I: Santesson, S. & Andersson, S. (red.) Lifelong Learning and Higher Education: New (and Old) Perspectives. Lunds universitet, ss. 35–53.
Tham, E. & Nycander, S. (2025). “Det är svårt att förklara för någon som inte har barn”. Lundagård, nr 2 2025, ss. 12–15.
Ulriksen, L. (2009). The Implied Student. Studies in Higher Education, 34(5), ss. 517–532.
Wong, B. & Chiu, Y-L. T. (2021). Exploring the Concept of ‘Ideal’ University Student. Studies in Higher Education, 46(3), ss. 497–508.
Kristoffer Holmquist 