Skåne har som vanligt bjudit på händelserika dagar. I helgen gick jag på två teaterföreställningar, Inramad med Nearly Theatre och Vi har ju det bra med Kulturkollektivet Trädgården. I den förstnämnda pjäsen saboterar en kvinna sin mans politiska planer i ett försök att rädda deras äktenskap och blir själv politisk på kuppen, i den andra ramas satiren in av att chefen på ett havremjölksföretag begår ett ödesdigert misstag. Båda föreställningarna handlade om arbete, bristnarrativ och social hållbarhet, och båda var mycket välspelade, roliga och aktuella. Inramad går fler gånger i Malmö den här veckan så gå och se den om ni kan.
Bild: Svägerskorna Emelie och Leonora Haxton är centrala gestalter i Inramad, baserad på Mathilda Mallings pjäs Fru Leonora från 1897.
Pjäserna kommenterade de enormt starka samhällsdiskurserna om individens strävan mot – vad? Exakt vad verkar inte spela så stor roll så länge det är den enskilde som anstränger sig. Det kan handla om att uppnå konventionella tecken på social och materiell framgång och göra sig hemmastadd i rätt kretsar – men det kan också handla om att rätt och slätt inte vara en börda för samhället utan göra allt för att vara till lags, hur märkliga kraven än tycks vara. I en hysteriskt rolig scen i Vi har ju det bra sitter Arbetsförmedlingen i mantel på en tron och kräver att en arbetssökande utöver sina betyg och referenser skickar in ett större lass gummiankor varje månad för att visa sig angelägen om att få försörjningsstöd. I en annan försöker en tävlande i en game show desperat sätta ihop sitt livspussel och lyckas nästan tills en ny omgång pusselbitar med samhällets normer och förväntningar sköljer över hen i ett oväntat angrepp.
Narrativet om att vara sin egen lyckas smed är temat i en bok jag just läser: The Tyranny of Merit (2021) av Michael J Sandel, professor i filosofi vid Harvard. Som titeln antyder skriver Sandel inte under på den utbredda uppfattningen att nästan alla människor har nästan samma möjligheter att lyckas här i världen och att både de framgångsrika och de utsatta helt enkelt får vad de förtjänar. Han menar tvärtom att en stor del av framgång handlar dels om tur, dels om privilegier – men att det meritokratiska narrativet är mer bekvämt för de flesta av oss som lever i välmående samhällen, eftersom det låter oss tro att vi har kontroll över våra liv och har oss själva att tacka för vårt välstånd. Sandel spårar den här moraliserande uppfattningen till kristna protestantiska uppfattningar om dygd, synd och nåd som i sin tur har lagt grunden för modern kapitalistisk logik. Sådan retorik går mycket djupare än de relativt ytliga värderingskonflikter som konservativa och liberala krafter brottas över gällande till exempel högre utbildning och arbetsmarknad – skillnaden mellan att behandla lika och att behandla likvärdigt. Jag rekommenderar Sandels bok för dess samtidsrelevans men den som vill läsa mer utförligt om teologin kan också gå till Weber (1920) som han hänvisar till.
Effekterna av det här är skoningslösa och vi går på uttrycken om och om igen, i alla tänkbara skepnader. “Kan jag äga eller göra X så är jag en framgångsrik människa, men jag kan bara äga eller göra X om jag först skaffar mig Y (ofta pengar) genom Z (ofta arbete) – och det är bara jag själv och mina brister som står i vägen.” Jag har trott länge att kapital och konsumtion för många har ersatt gudstillbedjan både i det relativt sekulära Sverige och i andra delar av världen men jag får allt fler insikter som hjälper mig förstå det bättre. Jag är inte längre så säker på att de här tankarna har ersatt våra religiösa ramverk utan snarare är de nya yttranden av djupt rotade värderingar vi fortfarande tycks ha om vem som förtjänar att höra till och inte. Den meritokratiska diskursen är så stark och ingrodd i samhället att vi knappt ser att den är där utan tenderar att tänka – även om vi inte erkänner det – att den enskilde nog inte har någon annan att skylla för sitt livsöde än sig själv. Är framgång ett tecken på dygd så är motgång ett tecken på synd. Frälsningen, rikedomen, elitutbildningen: allt ska förtjänas. Men jag är enig med Sandel om att verkligheten inte fungerar så utan att omständigheterna är riggade och att de redan resursstarka har mycket enklare att skaffa sig själva och varandra fler resurser och fördelar. Det är sådant här missnöje i spåren av globalisering och nya ekonomiska strukturer som göder populism, både i USA och Sverige. De som tjänat på globalisering och transformationen från ett varu- och tjänstebaserat samhälle till ett kunskapsdrivet samhälle har i sin tur konstruerat missnöjet som ett uttryck för trångsynthet. Sandel kallar det för meritokratisk hybris. (Detta tangerar i sin tur diskurser om den fantasilösa och fördomsfulla arbetarklassen som bara kan frälsas genom mer utbildning.)
En sådan här fråga är komplicerad att behandla för analysen ifrågasätter till synes grundläggande antaganden om samhällets nuvarande beskaffenhet, och det ligger dessutom inte i allas intresse att rubba balansen; lyckas vi bra här i livet vill vi gärna tro att vi har oss själva att tacka. Med det nuvarande narrativet läggs ansvaret för framgång inom och anpassning till rådande ramar på individen, precis som gudomlig frälsning alltid har gjort – och svaret på dilemmat stavas strävan, en strävan vi aldrig blir färdiga med. (Vi ska för övrigt inte bli nöjda för det skulle missgynna den ekonomiska tillväxten.) Jag tänker gärna på Le Guin (2014): “We live in capitalism, its power seems inescapable – but then, so did the divine right of kings. Any human power can be resisted and changed by human beings.” Jag vill också tro att vi kan göra motstånd till och med mot såhär starka krafter.
Att inte spela spelet och tävla i vem som är tröttast, mest upptagen och mest framgångsrik är en act of resistance. Motstånd både inifrån system och utifrån har vi pratat om många gånger under forskarutbildningen; i min bransch och i den här frågan kan det ta sig uttryck i till synes simpla saker, som att vägra arbeta mer än vi faktiskt har betalt för och inte heller pressa andra att göra det och leva i missämja med våra egentliga värderingar. Vi är så mycket mer än vår strävan efter något annat. Vi kommer ändå aldrig att bli frälsta för vårt värv, aldrig fullkomliga eller färdiga. Jag är vanligtvis inte mycket för svensk lyrik men jag kommer att tänka på Tranströmer (1989): “Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” En värdegrund med sådan retorik i politiken skulle stöpa om våra system i grunden.
Referenser
Le Guin, U. (2014). Speech in Acceptance of the National Book Foundation Medal for Distinguished Contribution to American Letters. https://www.ursulakleguin.com/nbf-medal
Sandel, M. J. (2021). The Tyranny of Merit. Penguin Books.
Tranströmer, T. (1989). Romanska bågar. För levande och döda. [Diktsamling] Bonniers.
Weber, M. (1920). Die protestantische Ethik und der Geist des Kapitalismus. [Finns i diverse översättningar]
Kristoffer Holmquist 