En stilla stund

”Minns du en vår i Lund”, sjunger Lunds studentsångare på universitetshusets trappor den 1 maj. Det är från Adolf Anderbergs sång Lundagård. ”Minns du en stilla stund… ” (Ja, utan frågetecken i de transkriptioner jag har sett. Kanske är det uppmaningar?) När jag läste i Lund på grundnivå kände jag inte igen mig i sådan nationalromantik. Jag minns faktiskt knappt en enda ”stilla stund” kopplad till mina fyra läsår och två kandidatexamina. Kanske hade jag fel fokus för det fanns människor i mina kretsar som mötte liknande krav men såg till att njuta av tillvaron. För mig var studierna alltid transportsträckor och prestationer, tillfälliga omständigheter som jag hade svårt att njuta av i stunden. Jag var där för att suga åt mig kunskap och bli mer lik mina lärare, inte förundras av platsen i sig. Jag har såklart många positiva minnen från de åren men de är privata och kommer an på människorna jag var med, inte studierna i sig och mytbildningen om vad de borde innebära.

Nyligen satt jag dock utanför Språk- och Litteraturcentrum i Lund och väntade på en vän – inte i Lundagård några hundra meter söderut men nära nog. Terminen var avslutad sedan över en månad och Helgonabacken var nästan tom på människor. Små ankfamiljer vandrade under lindarna. Det var en stilla stund – platsen andades. Jag vet inte om det var sådana ögonblick som Anderberg avsåg men det står i skarp kontrast till de flesta dagar under terminerna då tusentals människor korsar eller uppehåller sig i parken. Myllret runt kunskapens stora hus (jag lånar formuleringen av historiker Johan Östling) visar att platsen är viktig men bara under särskilda omständigheter. Förutom under sommaruppehållen är lärosäten nästan aldrig stilla, även om de är långsamma och komplexa. Det hör inte till deras natur att vara helt stilla. De befolkas ständigt av dels nya viljor och drömmar, dels vägledarna och grindvakterna som ska ta hand om dem. Och det är bara utbildningssidan – de rymmer dessutom dem som söker och tolkar ny kunskap och dem som ska samverka med samhället runt omkring. De här miljöerna är alltid i rörelse på något sätt och sätter andra saker i rörelse. Det är ett av många skäl till att de är så spännande att arbeta i.

Stillheten finns endast i små mellanrum, när allt stannar upp för ett nytt andetag. Det är också då vi får en glimt av att de här platserna egentligen är precis som alla andra. Utan människor skulle klätterväxterna och ankorna snart ta över och Universitetsbibliotekets samlingar stå tysta och oanvända på sina hyllor. Jag kan nog uppskatta platsen på andra sätt nu för att den är ärligare mot mig, för att jag till slut har släppts in bakom – åtminstone vissa av – kulisserna och sett att den inte skiljer sig nämnvärt från andra sammanhang utan kämpar med sin beskärda del av utmaningar. Men många av oss har en tendens att sätta samhällets institutioner på piedestaler, i synnerhet lärosäten som ska föreställa att vara annorlunda på så många vis. Som student på grundnivå kan det vara skrämmande, särskilt om man inte känner en självklar tillhörighet i vare sig undervisningen eller studentlivet i stort. Det finns såklart ohövliga studenter som inte förstår vad de har gett sig in på, som lärare ibland klagar över i tidningarna och på personalrum, men i min uppfattning känner sig betydligt fler ganska små i mötet med högre utbildning och undrar vad som förväntas och inte. Där har vi mycket att arbeta med. Universitetet är nämligen inte teglet och murbruket, klätterväxterna eller de skyhöga hyrorna. Det är just vi som är universitetet och fyller platsen med mening – ibland genom att försöka förändra världen, ibland genom att vara stilla och lyssna på vad världen faktiskt vill säga oss. 

Lundagård i sin helhet lyder som följer:

Lundagård, namn för vår längtan,

hemmet, där sången bor.

Lundagård, mål för vår trängtan,

hoppet där spirar och gror.

Minns du en vår i Lund,

minns du en stilla stund,

en majkväll, då solen sitt sken

göt över blomma och gren.

Stilla, o hjärta, stilla –

du hör minnenas kör.