Monologer

Jag förbereder just en föreläsning. Ja, det stämmer – jag som annars utger mig för att vurma för flippade upplägg och studentcentrerade modeller som överlåter så mycket som möjligt av arbetet till inlärarna ska för en gångs skull föreläsa live. Det har sin plats i det här upplägget, för deltagarna kommer också få tala mycket själva och interagera med oss lärare och med varandra. Ibland är föreläsning helt enkelt ett bra sätt att förmedla det man vill ha sagt som grund för att kunna gå vidare till andra saker. Men eftersom jag inte på något sätt ser föreläsning som ett självklart inslag i mina upplägg tänker jag noga på vad jag gör. 

Under min skolgång på 00-talet och tidigt 10-tal sågs föreläsande undervisning som omodern. Undantag förekom såklart men i hög grad skulle vi, i alla årskurser, söka kunskap själva och driva och redovisa projekt. När jag själv läste lärarutbildning – ett kortvarigt och dråpligt stickspår – fick vi veta att vi absolut inte skulle föreläsa för elever i mer än 10 minuter per lektion, utan hellre sätta dem i arbete med uppgifter. (Jag har dock förstått på vänner som är lärare att katederundervisning har fått en renässans på åtminstone vissa håll på senare år, och att lärare i praktiken ofta får göra som de själva vill oavsett vilken pedagogisk trend som gäller.) När jag studerade språkämnen på grundnivå i Lund var jag lite ovan vid formatet att främst lyssna och anteckna men det var mycket jag inte ifrågasatte på den tiden – jag hade ju kommit in i kunskapens högborg och där visste de väl vad som fungerade. 

Som universitetslärare själv har jag funnit att jag sticker ut i många sammanhang genom att inte vara förtjust i att främst höra min egen röst. Det är inte en psykologisk utmaning för mig – jag gör gärna filmer och ljudinspelningar, lyssnar på dem in absurdum för att se till att klippningen är korrekt och delar dem till en bred målgrupp – utan grundläggande logik: under de få värdefulla timmar jag får tillsammans med mina studenter finns det så många mer produktiva saker vi skulle kunna göra än att jag ska stå och sammanfatta kurslitteraturen muntligt, med vederbörliga friskrivningar, problematiseringar och torra skämt instoppade. Det är nämligen allt jag upplever att föreläsningar ofta är: sammanfattningar av det studenterna just har läst, eller åtminstone borde ha läst. Repetition och rekontextualisering av information kan vara värdefull men det finns numera många sätt att få de effekterna utan att förbruka synkrona träffar mellan lärare och student. 

Jag undrar ibland över föreläsningens existensberättigande eftersom den per definition främst är monologisk och så vitt jag har kunnat avgöra sällan tillför något nytt. När jag läste högskolepedagogiska kurser var föreläsningen inte en högt ansedd form av undervisning men likväl består den. Ämneslärare jag känner som börjat arbeta i stödenheter vid landets lärosäten har mött kulturkrock efter kulturkrock och uppgivet konstaterat: “Universitetslärare tror att föreläsning är undervisning.” Jag förstår den frustrationen. Som prästbarn vet jag att predikan, en synnerligen upphajpad kyrklig praktik som fortfarande anses säga mycket om en prästs förmåga, faktiskt utgör en förhållandevis liten del av gudstjänsten (om prästen i fråga är duktig på att komma till poängen, vill säga). Resten av tiden hörs många röster – församlingen stämmer in i psalmerna, körsång och solosång kan inrymmas i programmet och dagens texter kan läsas av andra medarbetare än präster, och av frivilliga. Det är inte en motsvarighet till ett seminarium för visst finns det en ordning och helt radikala perspektiv är olämpliga – men det är en betydligt mer omväxlande upplevelse än att lyssna på en och samma röst i 2x 45 minuter. 

Bild: Tidigare i augusti besökte jag Källunge kyrka i Gothems församling på Gotland, en spännande byggnad som började uppföras på 1100-talet och har byggts till och gjorts om i omgångar. När vi träder in genom porten är vi på helig mark.

Men föreläsning har en lika mytomspunnen status i högre utbildning som predikan har i kyrkan. Vad jag vet har de gemensamma rötter och det vore intressant att läsa in sig mer på. Förmågan att föreläsa verkar länge ha setts som det primära en universitetslärare förväntas göra. I den engelskspråkiga världen är det vanligt att vara anställd som lecturer, även om det varierar kraftigt vad en sådan gör i sin tjänst – det kan vara en disputerad roll men också en adjunkt. Wiktionary ger definitionen “an educator […] who imparts knowledge by lecturing to an audience”. En lite rolig sak är att flera större engelska ordböcker påtalar att verbet lecture kan vara synonymt med scold, reprimand, blame och criticize. “Att föreläsa” kan i vissa sammanhang ha liknande konnotationer på svenska och det är inte trevligt att ha med sig in i undervisningen för vare sig lärare eller student. Yttranden som “Hon gav mig en hel föreläsning om varför jag hade fel” kan jag säga spontant, men det är ofta överdrivet sett till hur vi föreställer oss föreläsningars omfång – så vad är det vi syftar på? Är det betoningen av hierarkin mellan en människa och en annan som formatet föreläsning tycks behöva medföra? Så vitt jag förstår används föreläsning främst när den som står i rampljuset ska föreställa att vara expert jämfört med de som lyssnar. Elever och studenter ger inte föreläsningar utan presentationer, och detsamma gäller på konferenser när forskare med ens inte står högst i rang utan bedöms av sina likar. Det enda sammanhang jag på rak arm kommer på att en föreläsning bedöms i är en provföreläsning som kan förekomma när en ny lärare ska anställas på ett lärosäte. Jag ställer mig lite frågande till det formatet – varför inte ett provseminarium som mäter hur väl kandidaterna fördelar ordet, följer upp frågor och ser till att många röster kommer till tals? Studie efter studie visar att det ofta är det som har störst inverkan på lärandet.

Ett lite humoristiskt uttryck som jag inte vet varifrån det kommer men är relevant i sammanhanget är The Sage on the Stage. Det tycks ofta användas något nedsättande och syfta på en lärare som helst och ofta föreläser för sina målgrupper i stället för att föra dialog med dem. Sökningar på denna fras visar att mycket kritik har framförts både av föreläsning som undervisningsmetod och kritiken av den. “Hur ska jag annars förmedla kunskapen som de behöver?” frågar en lärare på ett nätforum. Det är intressant att läraren i fråga uttrycker sig så och att definitionen från Wiktionary som jag nämnde ovan säger att föreläsning “imparts knowledge”. Här finns ett förgivettagande om renodlad kunskapsförmedling men utan ett lärandeansvar. Om vi främst träffar våra åhörare i stora föreläsningssituationer vet vi faktiskt inte om vi lyckas förmedla kunskap till dem överhuvudtaget – inte förrän de skriver godkänt eller underkänt på tentamen. Och då är det försent att vara efterklok, för de måste vidare och hålla jämna steg i nästa kurs – förutsatt att de får påbörja den utan den första kursens poäng i bagaget. 

Visst är det här en nidbild av hur det går till inom utbildning, i synnerhet högre utbildning, och den är inte alltid sann. Det finns många lärare som erbjuder seminarier där studenter får komma till tals och arbetar med formativ bedömning som ger en fingervisning om vad varje student har förstått och inte innan det blir skarpt läge. När jag läste i Storbritannien på grundnivå bestod varje kursmoment av en föreläsning och ett seminarium på temat, varken mer eller mindre. Så fungerar det ofta i Sverige också. Men långt ifrån alltid – på en del utbildningar saknas fortfarande studentcentrerade perspektiv och det är fullt möjligt för studenter att gå helt under sina lärares radar, aldrig byta ett ord och aldrig få någon annan återkoppling än underkända examinationer.

Självklart ska vi förmedla kunskap, som den uppgivne läraren på nätforumet också verkar tycka. För att göra det måste vi som undervisar vara införstådda med vad som är relevant kunskap i våra ämnen och hur den kommer till uttryck. Språkutvecklande principer för undervisning som jag försöker arbeta utifrån inbegriper att ställa höga krav på sina studenter och samtidigt erbjuda mycket stöd. Här måste vi resonera om när vi är del av deras processer och inte. I min erfarenhet är jag till som störst hjälp för mina studenter när de ska lära sig läsa, skriva och tala i akademiska genrer. De blir inte hjälpta av att jag parafraserar kurslitteraturen i 90 minuter, lämnar dem vind för våg i en vecka eller månad och sedan väntar mig att de själva ska ha gjort det tyngsta arbetet och “fattat” vad som gäller utan explicit undervisning om vad det faktiskt innebär att verka i en akademisk miljö.

Ett annat sätt att uttrycka och prioritera det här på är att ämnesspecifika tillvägagångssätt inte går att skilja från innehåll. Att vara litterat i en akademisk tradition innebär att inte bara memorera teoretiska modeller eller viktiga händelser utan också kunna gå i dialog med dem. Det är i det görandet, mellan föreläsningarna, som många studenter känner sig väldigt ensamma och förvirrade. Det är där jag helst lägger mina kursträffar och ser till att länkningen fungerar – från mål till input till uppgift till prestation till bedömning. Det är nämligen i dessa övergångar som utmaningar uppstår, och när länkningen inte bär blir det som tydligast vilka av studenterna som har privilegier med sig in och lyckas med studierna oavsett lärarens prestation. 

Nu har jag verkligen snackat ner föreläsningen jag just jobbar med. Men den är faktiskt jättebra, jag lovar. Och infogad i en genomtänkt struktur; den både föregås och följs av moment där deltagarna ska interagera med varandra och berätta om sina reflektioner och utmaningar. Och inte kan de få prata och ha utbyte hela tiden utan med mina studieskulder ska jag minsann också få ta lite plats och visa hur mycket jag kan.