Vid årsskiftet lade jag mitt friskvårdsbidrag på ett gymkort. Jag hade knappt gått till ett gym förr i hela mitt liv och det var en skada förra hösten och en bister ortoped som till slut fick mig att inse att jag inte längre kunde se det som valfritt. Med hjälp av en fysioterapeut kom jag undan för undan in i att träna rätt muskler och på rätt nivå. Träningen är en välbehövlig omväxling till min anställning, där i princip allt jag gör är teoretiskt och stillasittande. Jag processar dessutom ofta teoretiska resonemang bättre på roddmaskinen än vid skrivbordet, fastän jag inte ens försöker. Jag har stillasittande intressen som jag lägger väldigt lite tid på just nu men träningen blir något helt annat som jag faktiskt längtar till. Det kognitiva och det kroppsliga stödjer varandra och tillsammans påverkar de många fler områden i livet.
Det är ett lärande som inte liknar något annat sammanhang jag är del av. Jag har fått ett program med lämpliga övningar men jag lägger också till nya för att prova olika saker. Det fina med gymmet är att alla är där på sina egna villkor och att jag kan träna jämte och byta några ord med någon som är där av andra skäl och befinner sig på en annan nivå. Det finns något för alla och man ska verkligen inte döma varandra på förhand – ibland lyfter en till synes skröplig pensionär tyngst av alla medan en ung person med de mest påkostade träningskläderna visar sig vara i början av sin utveckling. Ibland tränar fysioterapeuterna som driver gymmet tillsammans med besökarna och kan ge vänliga, handfasta råd precis där vi är.
Bild: Utveckling kan gå snabbt. När jag började var gymmets kettlebell på 8 kg tung att lyfta upprepade gånger. Nu bara några månader senare är den på 20 kg inga problem.
Faktumet att all utrustning kan anpassas till ens egen nivå innebär att i princip alla kan vara där och att det inte finns en gräns för vad som är ”godkänt”. När jag går och tränar presterar jag inte i relation till andra eller till ett förutbestämt ramverk utan utmanar bara mig själv. Här finns inget annat än själva processen – jag går dit och lägger ner tid. Utmaningen blir själva vägen, för att parafrasera många 2000-talsmäns plötsliga guru Marcus Aurelius (det finns mycket att läsa om stoiker och mäns moderna självhjälp om man är nyfiken…) Fokuset på den egna processen gör sammanhanget oväntat kravlöst och uppmuntrande och det står i skarp kontrast till de obevekliga lärandemål och ständiga bedömningar jag arbetar med i universitetsmiljö om dagarna. Tänk om fler miljöer kunde erbjuda utveckling på ens egna villkor på det här sättet.
Det enda(!) utbildningssammanhang jag kommer på som stödjer ett sådant här fokus på den egna utvecklingen är folkhögskola, en sfär jag har fått kunskap om först under det senaste året. I början när jag besökte folkhögskolan som ligger nära mitt hem och pratade med människor som studerar och undervisar där blev jag enormt förvirrad, för många av utbildningarna har inga kursplaner, inga betyg, ingen på förhand bestämt litteratur och ofta inte heller något helt tvingande innehåll. Läser man en eftergymnasial utbildning får man ett intyg på att man har deltagit men på många sätt är man fri att fördjupa sig i de aspekter av ett ämnesområde som intresserar en själv. Syftet är att man ska börja där man är och kunna ta sig så långt man förmår efter eget huvud, med skickliga lärare som hjälp. Av dessa krävs en helt särskild form av pedagogik som är förbluffande fjärran akademins förgivettaganden där alla bedöms efter ungefär samma måttstock och kollektivet behöver stå i fokus. Jag har blivit ställd när jag frågat om kursers ramar och regelverk på folkhögskola och insett att de överhuvudtaget inte existerar på de sätt jag hade antagit.
Självklart finns andra regler så att utbildningsformen fungerar som den ska, och det är en helt annan typ av kunskap som har byggts upp under lång tid och förutsätter andra grundantaganden om människors vilja till utveckling. Jag återkommer säkert till det här för jag kan än så länge relativt lite och det fascinerar mig. Jag tror jag fascineras av alla sammanhang som handlar om lärande och deltagande utan den besatthet av bedömning som har dominerat i skola under lång tid och som vi ständigt brottas med även i högre utbildning. Det är klart att vi på något sätt vill kontrollera studenters kunskaper och färdigheter innan vi släpper dem vidare till samhällsbärande yrken – men tänk om vi hade de resurser och den mentalitet som krävdes för att synliggöra deras faktiska utgångspunkter och processer och inte hela tiden behövde skrämmas med vilka sätt att tänka och agera som leder till Underkänt eller Godkänt?
Kristoffer Holmquist 