När jag arbetade inom studiestöd och träffade studenter som skrev sina examensarbeten hade jag alltid en uppsättning standardfraser på lut. Inte för att jag – hoppas jag – efterhand handledde på rutin och glömde bort att lyssna, utan för att det fanns flera gemensamma, grundläggande insikter som uppsatsskrivande studenter bör ha men inte alltid får med sig av sina institutioner. (Dessa förhållningssätt till arbetsprocessen är mer generella än de normer som ska prägla den färdiga produkten, och ett av få områden där jag upplever att studiestöd skilt från ämneskontexten kan ge meningsfull vägledning.)
En standardfras som jag plockade fram under två villkor – 1) om minst halva terminen hade gått, och 2) om studenten, eller paret av studenter, gav ett passivt eller uppgivet intryck – var att “Det är normalt att bli trött på sitt ämne under tiden. Det blir även anställda forskare.” Vilken befrielse det var att höra, för så många studenter som förlorat livsglädjen i mötet med alla nya och emellanåt oklara krav under sina uppsatsterminer. (Jag ifrågasätter nyttan med att tvinga samtliga studenter på grundnivå att genomföra så dåligt understödda projekt och intala dem att det de gör är vetenskapligt, men det är en annan och större fråga. Nu handlade det om att visa empati och normalisera det de tänkte och kände.)
Jag fick med mig frasen i fråga när jag själv läste på grundnivå i Lund och någon vänligt sinnad lärare ville uppmuntra oss att kämpa på med våra projekt på grundnivå. (Efter att senare ha arbetat mot många institutioner i verksamhetsstödjande roller har jag för övrigt fått bilden att språkvetare ofta är ovanligt skickliga handledare, så jag har fått goda förutsättningar från början.) Erkännanden och uppmuntran av det slaget är viktiga. Vi är inte maskiner som kan förväntas fungera på mer eller mindre samma sätt vecka in och vecka ut utan meningsfull input och en känsla av sammanhang. Ibland tröttnar man på det man har åtagit sig, hur intressant det än kändes från början och kanske fortfarande gör emellanåt.
Än så länge är jag dock inte trött på mitt doktorandprojekt. Det är så mångfacetterat att det alltid finns något nytt att förstå sig på och idéer kan dyka upp på helt oväntade sätt. Som doktorand har jag dessutom mycket mer vägledning och resurser till mitt förfogande än studenter på grund- eller avancerad nivå har. Jag upplever inte heller förväntningar på att jag ska prestera på topp och vara den mest engagerade och pålästa i rummet varje dag. Jag läser en utbildning, vilket innebär att mina perspektiv kommer att förändras över tid – och jag verkar inom ramen för en anställning, vilket för med sig trygghet och förmåner som ska underlätta arbetet. Det är en helt annan spelplan än de tio-tolv timmar handledningstid och i bästa fall någon workshop med biblioteket som ska föreställa att duga för uppsatsskrivande studenter.
Men det finns också likheter mellan oss som arbetar för att fullgöra utbildningar på olika nivåer. En av dem är att många helt enkelt vill “bli” något, även om skälen kan variera kraftigt. Det finns människor som ser en doktorsexamen som ett självändamål. När det gäller professionsutbildningar på grundnivå har jag lättare att förstå ett så instrumentellt sätt att tänka, för högre utbildning har gjorts till grindvakt till alla möjliga yrkesroller och många dörrar är numera stängda för den som saknar högskolepoäng. Meritokratisk logik har dessutom utnämnt utbildningssystemet till en lösning på i princip alla problem som rör ojämlikhet. I undersökningar kan låg utbildning ses som fulare än både fattigdom och övervikt; vår utbildningsnivå anses vi nämligen kunna kontrollera helt och hållet själva och vi har inga ursäkter att vara mindre kvalificerade och framgångsrika än vi skulle kunna vara annat än att vi är för dumma för att se till vårt eget bästa (se till exempel Sandel 2021, som jag har behandlat innan).
Det har länge funnits ett förgivettagande i Sverige och i andra delar av världen om att fler problem kommer att kunna lösas och samhället ska bli bättre om befolkningen i stort höjer sin utbildningsnivå. Utbildning ska främja kritiskt tänkande och utgöra ett vaccin mot dumhet. Själv är jag inte särskilt övertygad om en sådan universallösning. Jag har sett många högutbildade människor agera enormt irrationellt och vara slutna för nya sätt att tänka. Högutbildade kan enligt forskning ha minst lika starka fördomar som lågutbildade. Högutbildade kan luras av propaganda, drivas av rädsla och rösta på fascister precis som alla andra. Ändå håller vi i utbildning hårt och högt, för vad har vi annars? Det är svårt att avgöra vilka problem som är rotade i biologi, socialpsykologi och bredare ideologi, så vi tacklar dem på de fronter vi kan samtidigt som vi försöker upprätthålla allas rätt att tänka och tala fritt.
Som enskild forskare ska jag föreställa att vara en av de mest kunniga inom de områden jag intresserar mig för. Få människor går så långt inom ett och samma fält – i Sverige har befolkningsandelen förvisso fördubblats under min livstid men ligger fortfarande bara på drygt 1 % (Ekonomifakta 2025) – och andelen svenskfödda som söker sig till forskarutbildning har sjunkit under lång tid. Sveriges förenade studentkårer har påtalat att den blygsamma andelen kan ses som ett lågt betyg till grundutbildningarna – antingen konkurreras svenska potentiella doktorander ut av internationella eller så är svenska studenter inte motiverade att fortsätta inom sina ämnen. Inom den procent vi har ryms vidare människor tillhörande samtliga akademiska fält, allt från agrikultur till östasiatiska studier – just språkvetarnas skara är liten, och dessutom spretig. Inom svenskämnena i Lund gör vi enormt många olika saker. Varje individs spetskompetens är värdefull men kan vara mycket snäv. Det medför ett stort ansvar att sprida kunskap, dels till kollegor och till andra ämnen, dels till en intresserad allmänhet. Vi måste mena allvar med att vi kan lösa problem inte bara teoretiskt inom akademins murar utan att engagera och engageras på många arenor. Det tänker jag ofta på, och det hindrar mig från att bli trött på ämnet.
Referenser
Ekonomifakta (2025). Forskarutbildning. https://www.ekonomifakta.se/sakomraden/utbildning-och-forskning/utbildningsniva/forskarutbildade_1212474.html
Sandel, M. J. (2021). The Tyranny of Merit. Penguin Books.
Kristoffer Holmquist 