På sistone har jag tittat ikapp på TV4-satsningen Sveriges dummaste. Jag brukar inte se reality-tv och har nästan noll koll på vilka människor som är kända i Sverige och vad de är kända för. I det här fallet hade jag sett korta klipp i något sammanhang och blivit nyfiken på vad programmet egentligen försöker göra. 10 deltagare tävlar om att inte(!) bli Sveriges dummaste – den som lyckas bäst i ett avsnitt åker ut och slipper fortsätta tävla. Det är oväntat engagerande, och inte bara av de skäl som vi kanske antar på ytan.
Programmet framstår nämligen som pitchat som katarsis för tittaren; få av oss är genier, men vi är väl i alla fall smartare än de där TikTok-profilerna och avdankade musikerna som gör bort sig på TV4? (Det här är bara mitt antagande, jag har inte intervjuat hjärnorna bakom idén). Det är inte direkt Vem vet mest– eller På Spåret-nivå på frågorna. “I vilket väderstreck går solen upp?” tog väldigt lång tid för några deltagare i ett avgörande skede, eller var åtminstone klippt så att det skulle framstå så (och svaret blev till slut ändå fel). “En planet kan väl inte ha månar?” är en annan favorit för min del, men jag har också varit intresserad av astronomi och läst om det på egen hand sedan innan jag började skolan.
“Bara för att man varit i Paradise Hotel så tror alla att man är dum!” utbrister en av deltagarna. “Bara för att man är en blond influencer så tror alla att man är dum!” säger en annan. Ja, det ligger nog tyvärr mycket i det. Diskursanalytiker kallar det för transtextuella kategoriseringsgrunder (Idevall Hagren & Westberg 2024). Hemma i den egna soffan kan man sitta i lugn och ro och mysa åt att man nog minsann hade kunnat visa sig mindre dum än de som deltar. Men vad är det egentligen som mäts? I varje avsnitt varvas logiska pusselliknande övningar med rena kunskapsfrågor. Efter några avsnitt känner jag mig i alla fall inte särskilt överlägsen profilerna framför kameran. Vilket år tog Sverige VM-brons i fotboll? Vilket år sjönk Titanic? I vilken ordning kommer raderna i nationalsången?
Det är inte frågor som på något sätt är mått på intelligens utan snarare på det vi skulle kalla bildning. Och de flesta vet vid det här laget att jag blir väldigt intresserad så fort jag hör förgivettaganden om vad människor ska kunna, i synnerhet “alla” människor som anses knytas ihop av till exempel nationell tillhörighet. Redan i första avsnittet påtalar en av de äldre deltagarna med störst bildningskapital: “bor man i Sverige tycker jag att man ska kunna nationalsången”. Det är en kommentar på att en annan deltagare har svårt att fylla i orden som saknas. Nationalstaten är en övergripande konstruktion som – kanske i synnerhet i Sverige – länge har setts som en bidragande garant för styrka och enighet genom ett visst mått av homogenitet (se till exempel Hyltenstam & Milani 2012). Sådana narrativ om enighet har såklart bara varit möjliga genom förtryck av minoriteter och marginalisering av deras sätt att tänka och vara.
För att lyckas i nästan vilken frågesport som helst är en av de största framgångsfaktorerna det vi brukar benämna allmänbildning. Jag funderar ibland på vad det ska föreställa att innebära. För mina mor- och farföräldrars generation betydde det en sak. För mina föräldrars generation betyder det delvis något annat. Det vet jag för jag har läst deras läroböcker; när det var min tur att läsa historia på gymnasiet var det varken CG Grimbergs nationalromantiskt färgade Svenska folkets öden och äventyr eller efterkrigstidens mer globaliseringsinriktade diskurser som gällde i klassrummet – däremot fick min generation i uppgift att analysera dem och diskutera vad de kan ha gjort med tidigare generationers tänkande om historieskrivning. Läroplanerna har premierat olika typer av färdigheter i olika skeden.
Det är i sig inget konstigt att undervisningen förändras när samhället gör det – tvärtom är det förmodligen nödvändigt – men det gör det svårt att enas över generationsgränser och för den delen andra gränser om vad vi gemensamt ska se som bildning. Kunskapspraktiker har fragmenterats enormt under i synnerhet de senaste 20 åren, det vill säga större delen av min livstid. Vi kan välja på input från i princip hela världen och interagera med alla möjliga människor i olika syften. Är det obildat att inte kunna nationalsången utantill? Visst, eftersom människor med inflytande (politiskt och kulturellt) ofta är relativt gamla finns goda chanser att cementera sådana uppfattningar. Själv tycker jag att det är en bildningslucka att aldrig ha spelat Dragon Age, men det lär inte accepteras förrän det är min generation som bestämmer. Ett aktuellt symtom på det är att jag inte ser några digitala spel på vår nyligen framtagna kulturkanon fastän Sverige har en enormt utvecklad spelindustri som samarbetar med utgivare över hela världen.
“Jag skyller på skolsystemet!” utropar en av de yngsta deltagarna i Sveriges dummaste halvvägs genom säsongen, när hon ännu inte lyckats slås ut och få åka hem. Absolut, det är ett av flera rimliga sätt att resonera på när ens egen expertis inte matchar mot innehållet som ansvariga vid TV4 har tänkt ut. Här blir det lite oklart på hur stort allvar vi egentligen ska ta det vi ser. Å ena sidan är stämningen i TV-rutan än så länge ganska lättsam (jag har inte sett klart, skicka inga spoilers). Å andra sidan finns något underliggande om att ingen vill koras till Sveriges dummaste. Alla tycks vara där för att försöka bevisa att de är bättre än så. Okunskap och dumhet är nämligen bland det mest oförlåtliga vi kan uppvisa, som jag har berört innan; i det globaliserade meritokratiska samhället är okunskap värre än det vi uppfattar som medfödda utmaningar, för okunskap förväntas vi göra något åt (Sandel 2021). I extrema diskurser om individens ansvar förväntas vi dessutom kunna nå toppen trots utmaningar och diskriminering som kommer an på faktorer som kön, etnicitet och funktionsnedsättning. No excuses trendar lite i utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken nu, som så ofta är fallet under högerregeringar. I själva verket har de flesta av oss inte så mycket att be om ursäkt för, tycker jag. Det är bättre att vi lägger krut på att genomskåda varifrån narrativ som får oss att känna oss dumma kommer.
Referenser
Hyltenstam, K. & Milani, T. (2012). Flerspråkighetens sociopolitiska och sociokulturella ramar. I: Hyltenstam, K., Axelsson, M. & Lindberg, I. (red.), Flerspråkighet – en forskningsöversikt. Vetenskapsrådets rapportserie 2012:5.
Idevall Hagren, K. & Westberg, G. (2024). Kritisk diskursanalys. En språkvetenskaplig introduktion. Studentlitteratur.
Sandel, M. J. (2021). The Tyranny of Merit. Penguin Books.
Kristoffer Holmquist 