För ett tag sedan läste jag inlägg på ett onlineforum för doktorander. Tråden handlade mer specifikt om hur man gör för att finna en forskningslucka. Trådstartaren berättade att hen hade läst flera hundra vetenskapliga publikationer och att det gick runt i huvudet på hen. Stressen över att finna en lucka i den redan existerande forskningen beskrevs ingående. ‘Hur ska jag identifiera luckor?’ ‘Hur hög IQ har egentligen ni andra som fattar hur olika forskare säger emot varandra?’ Den nya doktoranden menade att hen höll på att ‘drunkna’ och behövde mer konkret vägledning än lärosätet hittills hade erbjudit.
Tråden genererade vettiga förslag från välvilliga. Läs inflytelserika publikationer; läs kronologiskt; notera nyckelorden som används; förhåll dig kritiskt till tillvägagångssätt; fundera på hur variabler kan varieras… Gedigna sätt att börja bilda sig en uppfattning om ett forskningsområde och se vilka de övergripande och mer finfördelade frågorna är. Man ser också vilka som hänvisar till vilka och hur sätt att tänka har förts vidare (NB: Inom språkvetenskap som exempel går sätt att tänka och agera i hög grad i arv från handledare till handledd, och olika lärosäten vurmar för olika sätt att se världen. I materialet från 2000-talet går det i många fall att gissa sig till vid vilket lärosäte en doktorsavhandling i svenska är skriven även om man inte vet vilka doktoranderna och handledarna är.)
När jag stöter på sådana här diskussioner som försöker formalisera de tidiga stadierna i forskningsprocesser med helt teoretiska vinklar så undrar jag ibland om jag själv gör något fel. Jag kan nämligen över huvud taget inte relatera till att vare sig försöka eller lyckas identifiera angelägna forskningsproblem vid mitt skrivbord. Jag försöker förstå att det fungerar för en del människor, att det blir som att lägga ett stort pussel och att det tilltalar den som främst är teoretiskt och intellektuellt lagd; man tittar på academic gaps snarare än practical gaps. Våra nuvarande system som premierar kvantitet över allt annat gynnar dessutom den som gärna lägger sådana teoretiska pussel med tidigare tänkare. Det är en eftertraktad konst att byta ut några variabler i taget och dessutom kunna framställa sina problem som viktiga att lösa.
För egen del växer min lista med angelägna forskningsproblem mycket snabbare än jag förmodligen någonsin kommer ha möjlighet att beta av dem, men jag tror inte att jag har fått en enda idé eller viktig insikt sittande. Jag får i regel inte heller idéer inom universitetets fyra väggar. Anledningen till att jag ens påbörjade min forskarutbildning var att jag hade förbryllats av verkliga problem i praktiskt inriktade yrkesroller och inte fann tillfredsställande svar på frågorna jag hade. Mina frågor handlade om människors mod och moral, värdighet och världsuppfattning. Jag ville förstå vilka narrativ människor vill kännas vid och vad de vill tysta ner. På sätt och vis började jag i en helt annan ände än i pusselläggandet. Kunskapsluckorna inom mina områden är ofta så påtagliga att de nästan syns i tomma intet ute i verkligheten; hade vi vetat hur vi faktiskt borde hantera en viss situation hade det märkts, och världen hade varit åtminstone lite bättre än den är.
Sedan ser vi förvisso inte en särskilt tydlig koppling mellan samhällsviktig kunskap och praktisk förändring. Den som vill agera på gedigen forskningsgrund behöver också ha vilja och mandat att göra det, och det kan vi inte ta för givet. Det finns många fall där viktig forskning har funnits sedan långt innan jag föddes men beslutsfattare inte är beredda att kraftsamla för att iscensätta ens det som forskare numera ser som grundläggande. I mitt eget avhandlingsämne, synen på språk- och litteracitetsutveckling i högre utbildning, har vi vetat i decennier vad som bidrar till att ge studenter med olika bakgrunder så likvärdiga villkor som möjligt att utbilda sig och på sikt vara med och forma samhället – men ska det bli verklighet behöver både ämnena själva och stödfunktionerna betydligt mer resurser och en delvis annan syn på rollen som lärare. Det antal språkpedagoger som i nuläget förväntas serva ett helt lärosäte är på sin höjd lämpligt att knyta till en enda fakultet, om ens det. Som jag har varit inne på innan hyvlar politiken dessutom av anslagen till undervisning och handledning undan för undan, så till den grad att vi numera utbildar dubbelt så många studenter som vi får ersättning för jämfört med när avdraget infördes. Många lärare arbetar gratis för att få ihop sin undervisning och är ändå inte nöjda med vad de levererar.
Så att bara producera välskrivna publikationer som ligger och tar upp plats (bakom betalväggar eller ej) verkar inte vara tillräckligt. De gör ingen nytta så länge beslutsfattare kan hävda att de inte känner till dem.* Kunskap behöver spridas, och är den angelägen behöver den tas till högsta instans. En del kritiska forskare är redan skickliga på det här, att koppla verkliga problem till förklaringsmodeller och göra det begripligt för världen utanför akademin. Verkliga problem är i min mening det mest angelägna vi kan ägna oss åt. Krig, klimat, miljö, migration, utbildning, arbete, och dessutom social hållbarhet kopplad till alla dessa och fler därtill… Där hjälper kanske initiativ som att vi vid Lunds universitet förväntas koppla vår forskning till FN:s globala hållbarhetsmål (Agenda 2030).
Därtill finns flera sätt vi kan sprida kunskap på bred front och problematisera vad den ska innebära för hur vi agerar. En av mina favoritpoddar just nu är Filosofiska rummet på Sveriges Radio. Jag uppskattar formatet att människor som är riktigt inlästa på ämnen får (relativt) mycket utrymme att resonera om dem i seriös dialog, och framför allt uppskattar jag möten över ämnesgränser. Företrädare för till synes olika eller snarlika skolor kan vara oväntat överens eller oense; en filosof kan i hög grad hålla med en biolog om etiska problem med att kolonisera rymden, men en filosof kan också säga emot en idéhistoriker om hur vi rent empiriskt ska slå fast vad som är sant om världen och inte. Det är bra att vi visar offentligheten att forskare inte alltid är överens. Verkliga problem har sällan prydliga lösningar men de engagerar på tvären och är viktiga att diskutera. Sedan är det också viktigt att vi visar mod nog att iscensätta det som vi reser runt och säger är nödvändigt, även om det kan vara obekvämt när invanda praktiker och i synnerhet maktstrukturer förändras.
*Just nu lever vi i en tid då politiker kan avfärda forskning som åsikter och fatta beslut som går rakt emot vad experter förespråkar, alternativt välja vilken forskning som ska få påverka policyutveckling och vilken som ska tystas. Det är en trend vi ser i fler länder än Sverige, men i relativt progressiva länder kanske sådana beteenden förvånar i synnerhet. Min förhoppning är att vi i framtiden i högre grad kan välja makthavare som förstår vikten av forskning som ett levande samtal och inte lyfter fram de rön som bäst kan stödja stundens auktoritära agenda, utlyfta ur sina sammanhang och med bortredigerade problematiseringar.
Kristoffer Holmquist 