I västerled

Jag bor i en by vars hela befolkning utan problem skulle få plats i en enda av Londons alla tunnelbanevagnar, så att komma till Storbritanniens huvudstad är överväldigande. Den här gången var jag särskilt på helspänn, eftersom jag inte besökte staden som turist utan som forskare. Jag hade försökt få ordning på de praktiska delarna av ett sådant Erasmusutbyte ända sedan Sinéad Harmey vid Institute of Education bjöd in mig när vi möttes på en kurs i Oslo för ett år sedan. Jag visste att det här var en möjlighet för mig att få observera några av världens skickligaste universitetslärare och att det skulle kunna bidra både till mitt forskningsprojekt och till min egen undervisning om språk och litteracitet i olika miljöer. Jag landade trots allt på fötterna; jag var en gång i tiden student i engelsk språkvetenskap och jag hade redan ett Oyster card som hjälpte mig runt i kollektivtrafiken. När jag hade kommit till rätta lite och vant mig vid London började jag lägga märke till likheter i hur mina kollegor på IOE diskuterade utmaningar och möjligheter i sin undervisning och hur mina kollegor i Sverige tenderar att uppfatta saker.

Sinéad (till vänster i bild) bjöd in mig och jag besökte London samtidigt som Hedvig Flaten Lie från Nord universitet i Bodø.

Självklart är många saker annorlunda. Förutsättningarna skiljer sig avsevärt även inom UCL, eller Lund, eller andra universitet där jag har arbetat eller studerat. I Sverige är gamla universitet som Lund och Uppsala relativt ”skyddade” från effekterna av breddad rekrytering till högre utbildning – stora delar av studentpopulationen kommer fortfarande från vit medelklass, har svenska som förstaspråk och börjar med en viss typ av kapital som banar väg för framgång. Vid vissa yngre universitet utgör dock studenter med invandrarbakgrund nästan hälften av studentpopulationen, och ett snabbt ökande antal studenter har dessutom olika typer av särskilda behov. (Forskning och personliga berättelser visar hur studenter med olika bakgrunder kan vara fullt medvetna om dessa faktorer när de söker till universitet och väljer att vara bland likar, vad det nu innebär för dem, snarare än att riskera att känna sig som outsiders på ett universitet som de känner är för fint för dem, eller inte fint nog.) Under mitt besök på IOE, även om det inte alltid handlade om uppenbara svårigheter, fascinerades jag av att andraspråkstalare av undervisningsspråket ofta var i majoritet och att lingua franca vanligtvis var mandarin snarare än engelska. Tack, ni modiga studenter, för att ni bytte till engelska varje gång jag anslöt till någon av era seminariegrupper; att ständigt tala ett andraspråk kan vara utmattande, men vi är ju här för att lära oss och utvecklas.

Lärarna jag har haft privilegiet att lära känna på IOE är märkbart välutbildade och ambitiösa pedagoger – inte personer som tvingats undervisa men hellre skulle forska. De är naturbegåvningar i sina roller på flera nivåer; jag antecknade saker de gjorde för att stödja studenternas utveckling med en liten stjärna i min anteckningsbok för att fundera över min egen undervisning, och i slutet av varje pass fanns det stjärnor på varje sida. Min viktigaste lärdom från min vistelse i London – bortsett, förstås, från att ha träffat så många härliga människor – är en bekräftelse på min övertygelse att studenter alltid kommer att behöva skickliga lärare. Det är en självklar insikt för vissa men inte alla. Det finns starka diskurser om högre utbildning som uttrycker att universitetsstudenter inte ska behöva vara alltför beroende av sina lärare, och till och med att stöd till studenter kan innebära att man ”sänker ribban” och sviker vissa akademiska värden man förväntas värna. Jag blev intresserad av dessa ”lärarrumsdiskurser” om brister och förfall när jag arbetade med studentstöd och vissa attityder (som särskilt grundades i olika antaganden om studenters etniciteter och socioekonomiska bakgrunder) antydde att det måste finnas samband mellan breddad rekrytering och de systemiska arbetsplatsproblem som lärare ställs inför.

Mitt intresse för sådana attityder har lett till utformningen av mitt doktorandprojekt, i vilket jag bland annat utför kritisk diskursanalys av universitetslärares attityder till undervisning av heterogena studentgrupper. Mitt område är inte utbildningsvetenskap utan språk i bruk, men jag dras ständigt till att använda språkvetenskapliga paradigm för att förstå utbildningsmiljöer och jag identifierar mig starkt med intressen inom delområdet Educational Linguistics. Efter att ha stöttat studenter och lärare i olika roller sedan jag själv var student tror jag att språkvetenskaplig forskning och språkvetares policyarbete är avgörande för att bidra till utveckling av undervisning. Språkbruksforskning står i ett vägskäl, där vissa forskare hävdar att vi har en moralisk skyldighet att inte bara beskriva institutionella praktiker och attityder utan också arbeta för att förändra dem för att stödja mänskliga rättigheter. Vi har definitivt verktygen för att påvisa hur språk används för att exkludera vissa grupper, förvränga sanningen och undfly ansvar – och, förstås, hur man också motverkar sådana tendenser. Den saknade pusselbiten i många fall av gediget arbete från forskare och praktiker är att våga ta ett steg längre och fråga: ”Så vad gör vi med det här?” I det avseendet har jag mött förebilder och samarbetspartners under mina veckor på IOE.

Nog för att jag gillar Lundafalafel men IOE har en lunchmarknad med mat från hela världen varje vecka! Japansk bento, afghanska wraps, grekisk grill… här har vi att ta efter.

Jag återvänder hem till våra olika men på något sätt liknande kontexter, med en något annan blick och i dialog med nya röster och övertygelser. Storbritannien, som är hem för forsknings- och undervisningstraditioner som Academic Literacies och English for Specific/Academic Purposes, ligger enligt min mening före Sverige i sina samtal om effekterna av studenters mångfald och universitetens ansvar – och vägen framåt är långt ifrån fri från problem. Alla krafter vi samlar för att ta större ansvar utmanas just nu av ny politisk retorik som ställer arbete med jämlikhet och inkludering mot föreställningar om excellens och internationell konkurrens; med andra ord har vi mycket att göra även när det gäller att överhuvudtaget enas om vad som hänger ihop och om excellens och mångfald faktiskt kan följas åt. Sakförhållanden omges ständigt av narrativ som vi berättar för oss själva och varandra om högre utbildning: vart den är på väg, vem den är till för, vem som får utforma den. Vi berättar dem i klassrum, i personalrum – och ibland för medierna, som gör vinst på konflikt och polarisering. Mitt ansvar som diskursanalytiker under utbildning är att försöka förstå var konkurrerande berättelser kommer ifrån och hur de kan forma verkligheten genom våra handlingar. Berättelser är kraftfulla ting och vi har många sätt att försöka rationalisera det vi tror är bäst för världen vi lever i.

Mitt eget narrativ – som inte lätt låter sig rubbas – handlar inte om vad jag ska göra eller hur jag ska göra det, utan varför. Att hitta sitt ”varför” som lärare och forskare är som jag upplever det den mest kraftfulla formen av meningsskapande. Det kan vara sant för alla yrken, men kanske särskilt i institutionella arenor där väldigt olika människor och kulturer möts och progressiva värden ständigt balanseras mot mer traditionella. När jag känner att jag tappar fart stannar jag upp och påminner mig om mitt varför och försöker avgöra om jag faktiskt ens är på rätt kurs. Även när jag nu har lämnat IOE och rest hem, efter att ha fått så mycket värdefull input, känner jag att jag inte färdas ensam. Tack allihop! Må er väg gå er till mötes.