Likvärdighet

När jag var på konferens om inkludering för social hållbarhet i högre utbildning under hösten var en av höjdpunkterna ett föredrag av Michael Aldarondo-Jeffries från University of Central Florida. Ämnet var McNair Scholars program, uppkallat efter Ronald McNair som var en av NASA:s första svarta astronauter. Initiativet är riktat till bland andra studenter från etniska minoriteter i USA och de som söker och får en plats får hjälp med att finansiera och genomföra sina universitetsstudier. Den individanpassade handledningen syftar till att icke-traditionella studenter ser till att ta vara på möjligheter som konferenser, nätverk, riktade workshops och hjälp med ansökningar till vidare studier. Det var en extra relevant vinkel för Mälardalens universitet där konferensen hölls eftersom närmare hälften av alla studenter vid lärosätet har invandrarbakgrund.

Michael Aldarondo-Jeffries presenterar på Includes konferens. Högre utbildning har mycket att vinna på att tänka mer holistiskt än att tillhandahålla kurslitteratur och ett par föreläsningar.

Jag kan inte tala för samtliga åhörare men själv satt jag trollbunden under presentationen. I Sverige talar vi inte om jämlikhet och etnicitet på det sättet. Tvärtom verkar vi lite obekväma med det, och i en fortfarande relativt homogen vit välutbildad samhällsklass är det nog många som inte tänker på den Andres utmaningar. När jag arbetade med stöd till studenter höll kollegor och jag föredrag för medarbetare som arbetade riktat med “lika villkor”; vi ville understryka hur många språkliga hinder och orättvisor studenter med invandrarbakgrund kan möta. Vi fick ganska ljum respons och det följdes aldrig upp med vidare samtal eller initiativ. (Mitt – begränsade – intryck är att sådana enheter, som så mycket annat viktigt vid lärosäten, ofta bärs upp av kvinnor och marginaliseras i verksamhetsstöd med begränsade förutsättningar att förändra på allvar. Den mest engagerade retorik jag sett spridas av sådana här enheter har handlat specifikt om jämställdhet och medarbetarundersökningar om sexuellt ofredande. Även det är så klart viktiga ämnen och vi bör inte tvingas välja mellan dem.)

USA som land har en historia av strukturell rasism och diskriminering som har tagit sig långt mer explicita uttryck än i Skandinavien. Det betyder inte att vi inte har strukturella problem med attityder och fördomar i Sverige, vi är bara inte lika vana vid att låtsas om dem. Utgångsläget är ganska annorlunda; Sveriges självbild bygger i hög grad på att vi ska vara världens bästa land, eller åtminstone närapå. I SVT:s Skavlan och Sverige från 2025 gör sig den danske författaren och programledaren Hassan Preisler lustig över projektet och menar att det måste vara utmattande att vakna varje morgon som svensk och känna sådan press. Ska Sverige vara världens bästa land måste det vara en “humanitär stormakt”, anser vissa, inklusive ambitionen att ett av världens mest homogena länder ska anamma mångfald. Vem vill inte vara del av Sverige? Det är väl klart att de som har möjlighet att komma hit också försöka göra det. Ska de dessutom uppmuntras till det? Där har den rikspolitiska pendeln svängt kraftigt bara under de senaste tio åren. Stormaktsambitioner kan uppenbarligen realiseras på olika sätt. 

När jag lyssnade på Aldarondo-Jeffries försökte jag föreställa mig hur ett mentorsprogram för just studenter med invandrarbakgrund skulle dels konstrueras, dels tas emot i svensk kontext, där vi fortfarande ofta har uppfattningar om att alla i samhället bör stöpas i samma form och att framgång främst kommer an på dels konformitet och solidaritet, dels individens hårda arbete. Som jag har nämnt tidigare känner jag inte till något sammanhang där enskilda studenter öppet behandlas annorlunda än andra förutom om de har kliniska utredningar av funktionsnedsättningar som mynna ut i beslut om särskilt stöd och rekommendationer om anpassningar. Det är i dagsläget det enda som ses som tillräckligt försvårande omständigheter för att rättfärdiga någon form av särbehandling. Jag har, särskilt i dagens politiska klimat, svårt att tro att initiativ som syftar till att stödja studenter som möter utmaningar på grund av sina etniska bakgrunder skulle kunna implementeras på lika självklara sätt.

Det ligger nämligen något i uppfattningar om “särbehandling” som jag just kallade det, trots att tillgänglighetsanpassning inte rimligtvis kan kallas särbehandling. Som jag hörde en student med särskilda behov uttrycka helt nyligen: anpassningar av undervisning och examination är ofta en förutsättning för att vissa av oss överhuvudtaget ska kunna delta. Ett argument som jag har hört flera som arbetar med särskilt stöd använda är “Ska ingen av oss få använda glasögon eller hörapparater heller?” För egen del skulle jag få rejäl huvudvärk av att skriva tentamen i flera timmar eller dagar utan den synkorrektion som optiker menar att jag behöver. Andra behöver stöd med sin hörsel, en del med sin läsning, en del med att ta sig runt på campus. 

Enligt de studentberättelser som jag har hört – under min tid i stödenheter men även i forskning och på konferenser på senare år – är det långt ifrån alla universitetslärare som ser det som självklart att saker i kursupplägget överhuvudtaget kan eller bör anpassas för att bättre tillgodose enskilda studenters behov. Stödenheter kan besluta om vissa åtgärder som mentorsstöd och anteckningsstöd, men förändringar vid examinationer som förlängd tid att skriva tentamen är upp till undervisande lärare att säga ja eller nej till. Här upplever jag att den högre utbildningen i Sverige har mycket kvar att inse om att behandla lika kontra att behandla likvärdigt – skillnaden mellan equality och equity. I till exempel McNair Scholars Program är equity den självklara utgångspunkten eftersom människor är olika och behöver olika saker. När jag arbetade i stödverksamheter lade jag inte lika mycket tid på alla studenter för jag såg inte det som mitt uppdrag; vissa behövde mycket mer hjälp än andra för att till slut lyckas ungefär lika bra och jag var där för att kompensera för neurologiska, språkliga och socioekonomiska skillnader – det vill säga utmaningarna i den breddade rekryteringens tre främsta uttalade målgrupper. 

Ser vi till de tre främsta uttalade målgrupperna är det anmärkningsvärt att vi nu har haft breddad rekrytering i årtionden och trots det inte har nått längre än att just kliniska utredningar eventuellt kan leda till viss förståelse för en del studenters behov. Skolans och högskolans normer har alltid gynnat barn till högutbildade och det finns så många sätt att avvika från den normen, inte bara de sjukdomsstämplade. För mig är det anmärkningsvärt att vi ännu inte har robusta initiativ riktade till studenter med invandrarbakgrund, som ofta har mycket emot sig som majoritetsbefolkningen inte tänker på. I den del av landet som jag bor i är dessutom det föga akademiska arvet extra påtagligt; på det området har i synnerhet många av de unga lärosätena långt kvar att gå för att ta ansvar för sina upptagningsområden, men också äldre och mer privilegierade lärosäten eftersom vi erbjuder allt mer utbildning på distans som är tillgänglig för fler. Att forma sådana initiativ handlar inte om att sänka kraven utan om att lyfta studenterna, ofta genom att dela kunskaper och förhållningssätt som lärare och forskare själva ser som självklara och inte tänker på att många saknar.

Vi människor är olika och vår mångfald är en styrka. Hela samhället men i synnerhet vi som arbetar på samhällsbärande institutioner som ska föreställa att arbeta rättssäkert behöver ta ansvar för att olikheter inte ska ligga människor i fatet. Vi borde inte behöva argumentera utifrån diskrimineringslagen för att göra moraliskt rätt. Att ta ansvar för allt fler utmaningar – fler minoriteter – tror jag inte bara är rätt och riktigt utan praktiskt nödvändigt för att vi ska ha en studentpopulation som faktiskt klarar sina utbildningar. Det är helt enkelt något vi behöver axla så länge vi påstår att alla är välkomna hit. Att behandla lika är inte att behandla likvärdigt; att behandla lika är att blunda för verkligheten, och det tycker jag inte att akademin ska hålla på med. Jag tycker att vi ska vara vända mot verkligheten och se samhällets problem som våra egna, i alla discipliner.