Rörlig

Precis i början av min tid som doktorand fick jag starka reaktioner när jag sade att jag bodde 25 mil från Lund. Reaktionerna kom dock främst från jämnåriga eller yngre. Redan anställda lärare och forskare har – antar jag – i många fall själva också bott och arbetat på alla möjliga sätt. Det är vanligt i akademin att vänta ett decennium eller mer på en tillsvidareanställning, har jag läst. Det finns en underliggande uppfattning om att man, särskilt i början, får ta det man får och se till att det fungerar. 

Ibland hänger slottet med till Skåne.

Mitt resande har fungerat relativt bra. Jag är inte i Lund varje vecka och det var jag transparent med på intervjun att jag inte skulle kunna vara, men jag är där tillräckligt ofta för att bygga relationer och delta i det som är meningsfullt för mig. Samtidigt behåller jag helt andra sammanhang just genom att bo 25 mil bort. Hade det inte varit för mitt jobb och mina kollegor i Kalmar och Växjö hade jag inte känt motivation att söka forskarutbildningen. Håller jag mig inte uppdaterad om vad som sker i praktiken riskerar min motivation att genomföra projektet att sina. Jag behöver input från många håll och kanter för att känna mig förankrad i det jag gör och komma ihåg varför jag gör det. Jag har bott i flera gamla universitetsstäder och det mest påfallande de har gemensamt är att de lätt blir till bubblor som man aldrig riktigt har skäl att lämna, eftersom alla andra förväntas vilja komma dit och förundras. 

Jag har synpunkter på vikten som i många fall fortfarande fästs vid uppfattningen om universitet som fysiska campus. För mig är universitet praktik- och värdegemenskaper, inte geografiska platser. Det är vi människor som är universiteten. Kanske var vi ovanligt förberedda på Linnéuniversitetet, med två campus och många distansstudenter, men pandemin visade att man inte måste befinna sig i samma byggnad för att leverera kvalitet. Allt är inte lika bra digitalt men allt är inte heller särskilt bra i rummet. I många fall är träffar i samma rum inte tillräckligt mycket bättre för att rättfärdiga den tid och ork som går åt till allt resande, för att inte tala om utsläppen. Vi bör prata om hållbarhet på mer än ett sätt här. Jag får återkomma om campus- kontra digitala praktiker för jag har många tankar om det. 

Universitet ska verka för livslångt lärande och för samverkan med det omgivande samhället. Jag ser dem som sagt inte främst som fysiska platser men historiskt har det såklart funnits en sådan tonvikt och de har oundvikligen format sin närhet. Den snedfördelade tillgången till utbildning och expertis leder till orättvisor mellan olika orter. På kort sikt gör jag utan tvekan större nytta i Småland än i Lund. Jag är en viktig resurs med kompetenser som de flesta andra inte har, till skillnad från när jag är på min institution. Samtidigt behöver mina kompetenser utvecklas och nya tillkomma. De privilegierade, resursstarka sammanhangen som de gamla universiteten kan och bör lyfta fler miljöer än sin egen. 25 mil bort känner jag inget utanförskap, utan tvärtom är jag en agent som kan omsätta det jag lär mig i meningsfulla sammanhang. Det stämmer med min bild av en akademiker – vi ska tänka fritt, röra oss fritt och omsätta tanke i handling. Det finns så många sammanhang där vi behövs.