Retoriken i världen är oberäknelig just nu, värre än den har varit under min livstid. På en sida har vi en internationellt efterlyst krigsbrottsling som ljuger som en häst galopperar, på en annan sida en narcissist som gör samma sak men av någon anledning tror på vad krigsbrottslingen säger. Andra som redan är eller aspirerar på att bli diktatorer applåderar eller bidar sin tid. Det kunde ha varit komiskt om det inte orsakade så mycket död och lidande. Jag blir dock allt mindre säker på att situationen handlar om människorna i fråga utan det är nog snarare ett zeitgeist; omänskliga prioriteringar har bäddat för det här under lång tid och hur kallsinnigt det än låter kanske det måste bli riktigt illa innan det får bli bättre.
De flesta europeiska länder står alltjämt för demokratiska värden och jag gör en av de få saker jag kan i situationen: filar på mina europeiska språk. De ser lite olika ut. Mitt franska språkval ställdes in efter ett år i skolan; språk och humaniora är ofta det första som försvinner när något ska sparas in. Tyska läste jag dock i sex år i skolan och lite till vid Lunds universitet. Det var inte på något sätt sex år av hård träning som följde läroplanen utan de första åren hade vi regelbundet vikarier som inte behärskade språket och pensionsmogna lärare som mest visade film och spelade bingo med oss. Det gjorde det inte helt lätt för vår gymnasielärare i tyska, som behövde förhålla sig till väldigt varierande förkunskaper och samtidigt jobba mot nya kursmål. Men en del fick jag med mig, och nu har jag tagit upp det lite igen.
Och jag påminns genast om hur utmanande det kan vara, till och med när jag har en massa privilegier på min sida, inklusive att redan behärska andra språk som liknar målspråket. Tyskans grammatiska genus och deras ändelser kan vara lamslående, särskilt när man ska tala. Löst sammansatta verb är ett hemskt påfund. Och prepositionerna styr helt olika kasus. Här fanns två diskurser i spel i den tidiga undervisningen: å ena sidan rabblade vi ramsor, sjöng sånger och lusläste tabeller för att memorera vad som styrde vad, å andra sidan sade lärarna emellanåt till oss ”När ni reser i Europa, bara sätt igång och prata – det viktiga är att ni gör er förstådda”.
Jag förstår vad de menade. Språklärare bör ha den inställningen: det viktiga är att lyckas kommunicera, inte fundera på hur standardvarianten av språket ser ut bland modersmålstalare och varför – eller tvista om vems problem det är att ett språk är utmanande att lära in av ena eller andra skälet. Men de måste ha förstått att det de sade inte var helt sant. Både amatörer och professionella förståsigpåare har tvärtom ofta starka bristperspektiv på språkbrukare som inte prickar målet till hundra procent. Fokus läggs inte på vad som fungerar utan på det som inte stämmer med standardspråket. Det kan handla om grammatik och ordförråd men väldigt ofta går det blixtsnabbt och handlar om uttal. På ett ögonblick bedöms vi beroende på hur vi låter, och tillskrivs egenskaper och beteenden utifrån det.
Här befinner jag mig inte på något sätt i en utsatt position med mina ambitioner i tyska, för jag är svensk, vit och har andra medfödda attribut som innebär att människor brukar behandla mig väl och tillskriva mig positiva egenskaper. Men situationen har kunnat vara annorlunda. Den största skillnaden hade jag förmodligen märkt om jag hade bakgrund i ett utomeuropeiskt land. När det gäller brytningar verkar européer förläna varandra högre status, medan människor med annan bakgrund kan uppfattas mer negativt och tillskrivas olika egenskaper bara på grund av de hur de låter när de talar (Bijvoet 2024). Hade jag haft sådana krafter mot mig siar jag att min motivation hade kunnat ta vägen åt två håll: antingen hade jag kunnat jobba dag och natt för att låta så native-like som möjligt (och det är ändå inte säkert att jag hade lyckats), eller så hade jag lika gärna kunnat ge upp både min språkutveckling och mina drömmar att integrera mig i ett nytt sammanhang. Jag vill inte lägga energi på att försöka passa in i ett sammanhang där jag konstant döms för det som skiljer mig från andra.
Nyligen pratade jag om språk och ideologi med två internationella vänner som också arbetar inom akademin i Sverige och redan efter ett par år har många erfarenheter av och uppfattningar om det svenska språkets roll för att accepteras och vara delaktig. I stunden sade jag såhär till dem: “Swedes have two modes. On the one hand, they really want you to learn Swedish so that they feel safe and important. On the other hand, they may not want to speak Swedish with you because they really want to show you how great their English is.” Ja visst är det generaliserande men i min uppfattning är detta ett starkt socialt mönster bland vita infödda svenskar. Är det lite kluvet – å ena sidan en stark enspråkig norm, å andra sidan en brinnande längtan att visa hur internationell man är? Jag vet inte om det är så ologiskt egentligen – rädsla för marginalisering skulle till exempel kunna vara en grundläggande faktor som spär på båda delarna. Klart står i varje fall att det finns många olika attityder till språk och integration, i olika länder och inom varje enskilt land.
Lindberg och Hyltenstam (2013:32) är kritiska till hur andraspråksfrågor i Sverige har formats av “såväl makt- och dominansförhållanden som rådande ideologier, attityder och värderingar i majoritetssamhället”. De menar att majoritetssamhället i Sverige har bejakat en förvriden uppfattning om mångfald och anpassning till det som har varit innan. Jag tycker det är så väl uttryckt att jag citerar ytterligare lite: “Så länge man i samhället i övrigt inte betraktar integration som ett resultat av en ömsesidigt berikande process av givande och tagande där mångfalden värderas och bejakas utan som minoritetsmedlemmarnas ensidiga anpassning till majoritetssamhället, kommer olikhet och avvikelser från majoriteten att ses som en brist” (2013:32). Avvikelserna som kan irritera och förvirra är många men här handlar det alltså om språk och att tala svenska som en infödd – en ofta orealistisk förväntan, i synnerhet på inlärare som börjar i vuxen ålder. Sådana här ideologier skadar hur vi ser på varandra och hur vi agerar.
Lindberg och Hyltenstam påtalar att ”[i] det sociopolitiska klimat som sedan länge dominerat stora delar av västvärlden har nationella språk, enspråkighet och monokulturalitet idealiserats medan mångfald utmålats som hot mot utveckling, integration och social kontinuitet och koherens” (2013:33).
Få andra länder i världen, om något alls, har dock en så extrem enspråkig norm som Sverige. Haglund (2005) menar att den homogena självbilden som Sverige lyckats bevara så länge har möjliggjorts av historiskt förtryck och osynliggörande av minoriteter och en förväntan på att de ska anamma svenska språkliga och kulturella uttryck. Nu befinner sig dock diskurser som formats i äldre språkliga och kulturella kontexter i upplösning – vi är inte längre ”en stat, ett folk och ett språk” (Hyltenstam & Milani 2012:22). Jag tycker själv att det är spännande att se Sverige glida mot att bli lite mer som många andra länder i världen, även om ideologiska motreaktioner ständigt gör sig påminda i form av politiska yttranden och förslag. Jag håller definitivt med om att integration behöver innebära ett givande och tagande. Och inte minst behöver vi komma till insikt om hur snabbt och ofta omedvetet vi bedömer andra människor och deras egenskaper och beteenden, eftersom det ofta missgynnar människor som är annorlunda än vi själva (Bijvoet 2024). Och de som skiljer sig mest från majoritetsbefolkningen är redan de mest utsatta.
Summa summarum är min uppmaning den här veckan: studera ett språk. Känn på hur det känns att vara den som inte kan. Och är du ute efter en upplevelse som börjar påminna om många människors verklighet i Sverige idag – gör inte som jag och studera ett som är närbesläktat med andra du behärskar, utan testa något som är helt annorlunda och se hur det blir. Tyvärr kommer jag sällan långt i så annorlunda språk, för motivationen tryter och min överlevnad hänger inte på det – till skillnad från många andras situation. Just nu är min målbild att komma till en nivå där jag kan ta mig fram relativt obehindrat på tyska i vardagliga situationer och kanske läsa texter om aktuella ämnen. Med alla mina privilegier blir jag förmodligen väl bemött så länge jag försöker göra mig förstådd.
Fast verkligheten är inte tillrättalagd, och snart kommer säkert dialekterna och sociolekterna som en käftsmäll… Förr eller senare måste jag berätta närmare om den där gången på en småländsk tågstation då en invandrarkille jobbade på caféet men hade svårt att förstå vad kunden ville. Till slut frågade han den äldre herren från Malmö om han ens var svensk och om de kunde växla till ett annat språk.
Referenser
Bijvoet, E. (2024). Uppfattningar och uppskattningar av “svenska med något utländskt”. Rapporter från Språkrådet 22.
Haglund, C. (2005). Social interaction and identification among adolescents in multilingual suburban Sweden: A study of institutional order and sociocultural change. Doktorsavhandling, Stockholms universitet.
Hyltenstam, K. & Milani, T. (2012). Flerspråkighetens sociopolitiska och sociokulturella ramar. I: Hyltenstam, K., Axelsson, M. & Lindberg, I. (red.) Flerspråkighet – en forskningsöversikt. Vetenskapsrådets rapportserie, 5: 2012.
Lindberg, I. & Hyltenstam, K. (2013). Flerspråkiga elevers språkutbildning. I: Olofsson, M. (red.) Symposium 2012: lärarrollen i svenska som andraspråk. Stockholms universitet, ss. 28–51.
Kristoffer Holmquist 